Roten till det onda

Efter inlägget jag skrev om LCHF-magasinet så har jag funderat en hel del på genus och mat. Snubblade över det här underbara inlägget om mat och genus som fick mig att nicka instämmande och fundera ännu mer över mitt så kallade beroende.

Om ni minns så lovade jag en recension av boken Jaget och Missbrukaren men det har dröjt för att jag inte riktigt har samlat ihop tankarna. I den boken fastnade jag väldigt mycket för teorin om hur vårt samhälle driver oss in i missbruk på det sättet att vi skall sträva efter perfektion, resultat och vinst och att strävan efter perfektion inte är något bra. Missbrukaren strävar efter ständig lycka. Det är därför missbrukaren vill döva sig själv för att inte hamna i känslan av misslyckande. Vad händer då när en person som hela sitt liv har strävat efter perfektion hittar något annat som kan få den att lyckas med att uppnå det perfekta. Den perfekta kroppen tex. Vi säger att LCHF kommer in i en persons liv som tidigare kämpade med viktproblem och sockersug? Jo, LCHF blir det nya beroendet, vägen till perfektion. Lägger man därtill på en diagnos som sockerberoende så kan man inte äta allt det där förbjudna som gör att man aldrig kommer att uppnå perfektion. Men det sätter också mer krav på en som människa att aldrig mer äta det där som man inte tål. Det blir mycket lättare att misslyckas. När jag läser i forum om sockerberoende så mår jag fruktansvärt dåligt för att de andra i forumet mår så dåligt. Men jag känner inte riktigt igen mig i den kontrollförlusten som hela tiden dyker upp där för jag funkar så bra på LCHF.  Därför har jag börjat fundera på om jag verkligen är sockerberoende eller om jag bara hade ett gravt skadligt bruk innan jag började med LCHF. Förmodligen är det så.

Mitt problem har varit min kroppsfixering. Jag har känt skuld och skam för att jag tycker att jag har smutsat ner sig själv och känt mig svag och misslyckad när jag har ätit för mycket. Det jag har hållit på under åren låter oftast mer som ätstörningar än ett beroende. Jag har alltså även använt LCHF i ätstörningarnas namn. Det känns mer som att min strävan efter perfektion, bilden av den lyckliga smala kvinnan som man återigen misslyckats att bli har varit roten till det onda för mig. Jag har använt mig av sockerberoendet för att kunna förbjuda mat som har hindrat mig att uppnå perfektion.

Varför är de flesta som säger att de är sockerberoende kvinnor? Det är förmodligen för att vi uppfostras till att få tala ut och vara i kontakt med våra känslor. Men i viss mån har vi ätit oss till det och hjärnorna har anpassat sig efter stimulansen och är vi känsliga så sätter sig beroendet snabbare och blir svårare att göras av med. Vissa är mer beroende än andra och en del kan kanske inte bli av med sitt beroende oavsett om de avdramatiserar maten. De är beroende helt enkelt. Jag menar alltså inte att det inte finns ett sockerberoende för det tror jag att det gör.

Men jag tror faktiskt att det är patriarkatet (och kapitalismen) som är en av bovarna i dramat. Ojämställdheten i samhället och kvinnan som objekt. Det är mer accepterat i samhället att män är feta och lönnfeta och det läggs inte så mycket fokus på mäns utseende som på kvinnors. Det är inte bra för kvinnor och inte heller för män. Om jag hade varit kille så hade jag kanske inte ens brytt mig om att jag började gå upp i vikt när jag var 17år. Då hade jag aldrig börjat banta och jag hade aldrig gjort mat till något laddat ämne och aldrig självdiagnostiserat mig själv som sockerberoende. Men jag hade kanske varit jättefet och mått väldigt dåligt av min dåliga hälsa för att jag åt väldigt fel?

Jag förnekar inte att jag har varit sockerstyrd men jag ser inte mig själv som sjuk längre. Jag hade ett skadligt bruk som hade gått långt och nästan över i ett beroende. Nu när jag äter lågkolhydratskost den största delen av tiden så har jag inget problem med hetsätningen längre. Jag är ju så mätt hela tiden. Med tanke på alla hälsofördelar jag har uppnått av lågkolhydratskost gör det att jag kommer att äta så här för att försöka undvika diabetes, demens, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer osv. Jag vill ju leva länge, inte kämpa för att se ut på ett visst sätt den tiden jag lever.

Vi kvinnor får lära oss från barnsben att vi inte skall äta för mycket och när vi äter välja det mest hälsosamma alternativet. Det är vi kvinnor som har lärt oss att bli fettskrämda och skall välja sallad istället för bacon och ägg. Det var inte konstigt att jag hetsåt på helgerna innan LCHF när jag aldrig åt fett på veckorna. Jag var ju svinhungrig. Det var inte sockerberoende först och främst utan det var kroppsfixering. Det vet jag nu. Jag har också skambelagt mat och känt mig smutsig när jag har varit mätt. Känt mig fet, äcklig, ful och värdelös. Det är inte sockerberoende, det är ätstörningar och matmissbruk. Det är därför jag har gömt mig när jag har ätit. För att jag har skämts över att jag har tappat kontrollen över kroppen. Haft för höga krav på mig själv helt enkelt.

Jag kan berätta vad jag var med om på en bussresa när jag var 19 år. Jag satt och åt godis och en man sa till mig: -Du tjejen, akta figuren! Jag blev helt stum för jag blev så förolämpad så jag kunde bara titta på honom föraktfullt. Han förstod genom min blick att jag blev förnärmad och tittade bort. Precis som om det var min figur som var det viktigaste? Inte att jag åt godis som var ohälsosamt för min kropp. Min bror satt bredvid mig och åt lika mycket godis och han hade aldrig blivit utsatt för ett likadant påhopp just för att han är man. Ett bevis på att mat i en kvinnas händer är väldigt laddat. Kan inte vi bara få vara ifred?! Det är ju det här som gör att vi kvinnor börjar tänka på mat som något syndigt som vi bara får unna oss ibland. Vi får inte bara äta för att vi måste äta. Vi skall hela tiden tänka oss för. Vad gör det med oss? Inte bra saker i alla fall. Det här med att smyga, gömma kan ha att göra med att det inte är socialt accepterat för en kvinna att häva i sig mat. På grund av den kommentaren jag fick påverkas man. Det gör ju att man kanske gömmer sig när man väl vill äta godis nästa gång? Det behöver alltså inte enbart ha med beroende att göra det här med smygätande.

Kan det vara så att vi alla kan göra oss beroende av socker om vi äter det i tillräcklig mängd och kan det vara så att vi kan göra oss av med det genom att äta lågkolhydratskost en längre tid? Så har det faktiskt varit för mig. Jag kan numera äta det jag vill men jag gör det inte. Jag äter inte gluten eller köper godis, glass osv för jag vill inte ha det för jag vet vilken skada det gör i min kropp. En sockerberoende kan inte tänka så. Då är drogen nummer 1.

Jag är väldigt utifrånstyrd annars men nu har jag börjat lyssna mer på mig själv och har provat att äta snabba kolhydrater ett par gånger den senaste tiden utan att bli triggad. I fredags åt jag naturgodis till lunch. Jag vet. Inget nyttigt val men jag var sugen på det. Det var frihet för mig. Jag ballade inte ur för jag blev så mätt och alla andra måltider åt jag LCHF och det gör att jag blir mätt som bara den. Var inte sugen igår heller och jag har ätit LCHF-frukost, lunch och middag för att det var det jag ville äta. Inte för att jag måste eller tvingar mig själv till det utan för att jag äter det jag känner för och när jag vill. Jag har slutat att förbjuda mat och att känna skuld och skam över mat. Det känns så fruktansvärt bra! Det är att ta hand om sig själv. Äntligen!

När jag var gravid så mådde jag underbart bra i själen. Vet ni varför? Jo, för att jag kunde släppa min kroppsfixering. Jag hade ångest för att jag visste hur jobbigt det skulle bli att banta efteråt. Det är den som är roten till det onda för mig. Varifrån stammar kroppsfixeringen? Jo, från vårt ojämställda samhälle där kvinnan skall se ut på ett speciellt sätt, vara på ett speciellt sätt för att särskilja sig från mannen. Så det jag behöver jobba på är att släppa min fixering vid att se ut på ett visst sätt. Inte att skylla på viss mat när problemet istället sitter i min strävan efter perfektion.

Visst är lågkolhydratskost ett nyttigt sätt att äta på och det mest hälsosamma. I alla fall som vi vet om just nu. Det kan ändras som allt annat. Jag vill leva ett liv som är så friskt som möjligt men det innebär inte att psyket skall lida. För att få en avslappnad syn på mat så måste man få en avslappnad syn på sin kropp först och främst. Det är det som är min ”ryggsäck” som jag måste arbeta med. Löser sig det så löser sig allt.

Jag behövde lågkolhydratkosten för att bryta mitt matmissbruk, för att lära mig att äta för hälsan och inte för utseendet och för att komma till den här insikten om att det är många fler faktorer i samhället som gör att folk mår dåligt av mat än bara maten de stoppar i munnen.

Det som är skrämmande att vi vet så lite om detta att jag har kunnat sätta mig själv i ett sockerberoendefack utan att någon reagerar och jag har kunnat genom mina upplevelser pricka in alla rätt för att vara beroende. Nu på LCHF så svarar jag inte JA på någon av Bittens frågor om att jag skulle vara beroende. Vet ni hur skönt det känns att vara utan en diagnos! Hur underbart som helst. Vet ni hur jobbigt det har varit att ha den här diagnosen på mina axlar dag ut och dag in. Att hela tiden tänka på den och varit fängslad vid den. Alltid fokus på sjukdomen som uppenbarligen inte var en sjukdom.

Jag önskar ingen det jag har gått igenom de senaste två åren. Att tro att man är beroende när man inte är det är fruktansvärt. Det är jag själv som har satt mig i det facket men allt passade ju in som jag läste och det blev ett sätt att återfå kontroll. En del i min ätstörning helt enkelt. Just nu känns det som jag har kommit ur ett rollspel. Overkligt. Samtidigt som jag genom den här processen har kommit till insikt om att jag inte är beroende och att det är annat som har varit fel så kan jag verkligen förstå hur hemskt det måste vara att verkligen vara beroende på riktigt. Stor kram!

Fredagsbuketten

IMG_4484

 

14 Kommentarer

  1. Hej!
    Just detta att en liten kommentar gånger flera hundra små kommentarer, läggs på hög och blir en enorm mur som jag som tjej ska stångas med är svårt att ta utan att jag bli skev. Det är svårt om du redan VAR/ÄR ”perfekt” på alla sätt och vis från början. VAR/ÄR du det inte – skavanker som fula fötter, lite för rund om magen mm, mm, mm – så blir det oftast ännu svårare. Det många ofta glömmer tycker jag, är att har du inte erfarenheten av att vara i just den situationen så kan det vara svårt att bedömma hur mkt små kommentarer kan skada. Det gäller även åt andra hållet förståss…jag som kvinna kan ju aldrig helt veta hur det är att vara man och bli bedömd därefter. Och det är ju inte heller rättvist att pojkar/män föses in i manliga gammla roller bara pågrund av gammla traditioner.
    En man kan inte ”bestämma” att jag inte ska bli ”skadad” av en kommentar bara för att han egentligen inte förstod bättre eller inte ville ngt illa. Traditionen är ju även i sverige att mannen haft mest makt i det mesta och ser man sig omkring så har det förändrats en hel del, tack och lov, men inte tillräckligt ännu tycker jag.

    Länge leve den Goda människan :-) – i alla dess former, färger, storlekar, kön.

    Mvh Ingela

  2. Som ätstörd själv känner jag igen tänket och jag tror att jag tom påpekat det i en kommentar, att du inte verkade ”klar” än med ätstörningarna, jag tror jag gick lite över gränsen och förnärmade dig lite där. Förlåt. Men jag tror också LCHF var en del av ätstörningarna och ett sätt för dig att få hela situationen att make sense, att mäta blodketoner som du gjorde känns inte som ett sunt beteende hos någon med ätstörningsproblematik. Jag tror LCHF hjälpte dig med ätstörningarna i första hand, inte med sockret.

    Du verkar fundera och reflektera mycket över dig själv och du kommer hela tiden till insikter. Men det är väldigt jobbigt att ensam hela tiden grubbla på varför man är som man är, hur man blivit som man blivit. Jag vet inte om du går i terapi eller rådgivning eller något, men om inte skulle jag verkligen rekommendera detta. För precis som i skolan behöver man någon som ställer de rätta frågorna och som guidar en genom processen.

    • Jag tänkte faktiskt på dig när jag kom på detta. Då kände jag mig förnärmad men det är ju så när någon träffar rätt som du gjorde. Du kanske sådde ett frö som gjorde att jag tillslut insåg hur det är. Tack för det. :)

      • Det var ju liksom det att jag själv kände igen mig i hur du resonerade :) hur som helst grattis till insikten!

  3. Du skriver:
    ”Om jag hade varit kille så hade jag kanske inte ens brytt mig om att jag började gå upp i vikt när jag var 17år. Då hade jag aldrig börjat banta och jag hade aldrig gjort mat till något laddat ämne och aldrig självdiagnostiserat mig själv som sockerberoende.”

    Klart att mat blir precis lika laddat för en kille som för en tjej som börjar gå upp i vikt. Skulle killar, speciellt yngre killar, inte må lika dåligt av att vara mulliga, övervikiga, feta som tjejer? Det tror inte jag. Gäller inga manliga bekanta (yngre och äldre) i min omgivning. De med övervikt mår precis lika dåligt och bantar och tränar för att gå ner i vikt. Hur tror du det är att vara mullig, överviktig kille i skolan, på gympan? Varför skulle det vara bättre än för en tjej i samma situation – snarare sämre skulle jag säga. Killar ska ju helst vara bra på all typ av sport dessutom.

    Jag har en son som började öka i vikt när han var fyra – fem år. Han har mått dåligt över den ökade vikten och över sin stora matlust stor del av tiden. Han har aldrig varit jätteöverviktig men lite större än klasskompisarna, det har räckt för att han ska få laddningen till mat. Han ville aldrig ta stora portioner när någon såg, avstod från godis bland folk etc. så liten han var. Han tyckte att folk tittade snett på honom om han åt annat än sallad. Sedan drygt ett år tillbaka så äter vi LCHF här hemma och när han fyllde 13 år för någon månad sedan var han fullt normalviktig. Tycker också att fixeringen har börjat släppa. Nu kan han vara mätt och nöjd utan att känna att det är fel.

    Nej du, jag tror att både killar och tjejer drabbas lika hårt av viktfixeringen i samhället.

    • Vad underbart för din son att han mår bättre nu. Härligt! Det kanske har blivit värre sedan jag växte upp och att killar även drabbas av viktfixeringen i lika stor grad som tjejer. Det betyder ju att inget har blivit bättre, bara sämre. Väldigt deppigt faktiskt.

      Om jag ser mig omkring bland de jag känner så är mäns utseende mycket mindre laddat än kvinnors. En kvinna anses som tjock vid en lägre vikt än en man. Om en kvinna inte sminkar sig så är det ett statement men om en man inte sminkar sig så är det normalt. Om en kvinna äter stora portioner och tar mer mat så reagerar folk, men om en man gör det så är det bara roligt och så som det skall vara. Håller du inte med om någon av de här punkterna? Ser du ingen som helst skillnad mellan hur killar och tjejer behandlas?

      • Nej. Jag tror det handlar om att överviktiga (kvinnor och män) tror att folk tycker och tänker på ett visst sätt och kanske också göra det beroende av deras vikt. Skillnaden beror alltså på om det är en överviktig eller en smal person som tar mer mat.

        Om det skulle finnas någon skillnad i hur överviktiga män och kvinnor behandlas beroende av kön så tror jag att den är underordnad skillnaden mellan överviktig och smal.

        Ta på dig dessa glasögon under en period istället – för att se vart du hamnar. Lyssna på både män och kvinnor hur de resonerar runt sin vikt och hur de tror att andra resonerar runt deras vikt, vilka fördomar som finns och omger överviktiga. Lyssna på dig själv efter vilka kriterier du dömer folk.

        Är det verkligen ett statement om en kvinna väljer att inte sminka sig? Däremot är det ett statement HUR hon eller han sminkar sig. För killar är det nästan alltid att statement att sminka sig. Skillnaden om det är ett statement eller ej ligger i vad som är norm (mer än 50%) i gruppen.

        • Där har vi helt olika syn på saken. En överviktig man får synas på tv och i tidningar men det får inte kvinnor och om de är normala så heter de att de är mulliga modeller. Leif GW hade aldrig bytts ut mot en överviktig kvinna som suckar trött, raljerar om sitt dåliga föräldraskap och som är totalt ointresserad av sitt utseende. Aldrig. Även om hon var jättesmart och kunnig inom sitt område. Då hade hon försökt göras om och förmodligen sminkats och klätts ut som en julgran, för en kvinna skall tänka på sitt utseende och om hon inte gör det så är hon lesbisk eller en rabiat feminist. Män kommer undan allt det där just för att de är män. Förstår du vad jag menar då?

          • Jag är fortfarande av den uppfattningen att skillnaden mellan överviktig och smal är större än den mellan kvinna och man när det gäller hur man blir bedömd vid ett buffébord och hur man själv tror att man blir bedömd.

            Sedan har du rätt i att det skiljer vad som är norm bland kvinnor och vad det är som är norm bland män. Jag tillhör dem som tror att vissa delar av vårt sätt att bemöta världen är inlärt och andra delar är medfött. Vad som är vad kan ibland vara svårt att veta. Att en del kvinnor använder läppstift men väldigt få män, tror jag är socilat betingat.

            Jag kan tänka mig att de har ”piffat” GW så mycket som det nu går, ingen går in i en tv-studio och är programledare utan tv-smink. Säkert har han finaste västen. Att han suckar och stånkar beror på att han är så fet. En fetma som han ofta pratar om i intervjuer och som oroar honom mycket. Periodvis försöker han göra något åt saken. Ett sätt att handskas med något som man ångrar är att raljera. Det kallas något på psykologspråk.

            En annan sak som jag lärt mig i mitt snart 50-åriga liv som kvinna är att män bryr sig väldigt lite om vi kvinnor är tjocka eller smala, om vi sminkat oss, vilka kläder vi bär – det viktiga för dem är att vi respeterar och behandlar dem som jämställda. Däremot är kvinnor väldigt uppmärksamma på andra kvinnor – både på ont och gott.

  4. Jag läste inlägget du länkade till i första stycket. Jag blev fysiskt illamående av att läsa det.
    Tack för att du bjuder på dig själv, bara DET hjälper.
    Egen story: Jag och pappa var ute och åkte bil i vårt bostadsområde. Det sitter en fet gråhårig karl på en trappa till sitt hus. Tio meter längre fram passerar vi en tjej i 25-års åldern som joggar. Hon ser ut som jag i kroppen, ca 170 cm, kanske 75 kg. Pappa: Ja, den där tjejen behöver verkligen röra på sig! Jag tvärnitar, backar tio meter, vevar ner rutan och säger högt: Ska du inte kommentera HANS kroppsform också? Jag var kanske lika oförskämd själv den gången, men jag jämnade ut balansen i universum något. Den balans att kvinnors kroppar kommenteras på ett helt annat sätt och i en helt annan utsträckning. En annan gång var jag på en pizzeria. En karl i sällskapet pekade mot en liten flicka (10 år?) som kanske inte var smalast i klassen: Den behöver ingen pizza! Nähä. Så vadå? Kom det någon redogörelse för vem som BEHÖVER en pizza? Ska flickan avstå när de övriga i familjen äter? Ska hon låta bli att äta överhuvudtaget? Svälta sig smal? Tjockisar ”behöver” inte äta? Fy f-n. Herregud vad jag har blivit mobbad för min vikt (ca 10-15 kg för mycket). Det sociala stigmat var alltid värre än själva övervikten.

    • Gud vad skönt att du markerade så där. De bra svaren kommer man ju bara på i efterhand annars. Stackars flickan på pizzerian. Hoppas att hon inte hörde det där. Jag upplever som dig att kvinnors kroppar diskuteras mer än mäns kroppar på nedlåtande sätt.

      Tack för fina ord!

  5. Ditt inlägg här och på ett annat forum (som du tipsade mig om, tack) har verkligen fått mig att tänka både en och två gånger på min egen situation. Jag känner inte heller igen mig i den kontrollförlust som flera verkar ha samt de avgiftningssymptom som kommer vid total avhållsamhet. Jag uteslöt synligt socker från min kost den 1 mars (räknar från 22 mars då jag tog två planerade återfall, 12 och 21 mars) och började med LCHF-mat den 4 april så jag är bara i början på min resa. Känner dock inget överväldigande sug efter socker (som jag trodde att jag skulle ha då ju kroppen inte får något nu) och har heller inga av de symptom i form av svettningar, yrsel och hjärtklappning.

    Jag vill gärna tro att jag kanske inte är sockerberoende utan kanske mer att jag har ett skadligt bruk men jag HUR vet jag det? Istället för att tro på skadligt bruk efter uteblivna symptom tänker jag att jag gör fel i min avgiftning. Att jag, på något konstigt sätt, kanske fortfarande får i mig socker utan att veta om det. Jag vill kunna tro att jag kan ta ett planerat återfall och sen vara nöjd med det – som jag ju faktiskt gjort vid två tillfällen. Det finns ständigt godis hemma hos oss (dottern får på lördagar men orkar sällan äta allt så det sparas till nästa lördag) samt kakor, saft, sylt, glass och annat med mycket socker i. Det är ändå inget jag lockas att äta när jag ser det även om jag saknar att kunna äta sötsaker. Det känns som om jag avstår socker på ren vilja, och för att inte behöva skriva i forumet att ”jag har återfallit”, och även det får mig ibland att fundera på om jag verkligen är beroende. Kan en alkoholist/narkoman/sockerberoende sluta på ren vilja? Läser man Bittens ord så är det inte så.

    Har du några tips eller tankar på hur jag ska tänka kring mitt socker- och kolhydratsätande? Anledningen till att jag misstänkte sockerberoende var för att jag började må dåligt av att äta sötsaker men var då oförmögen att sluta med dem. Först efter informationsletande på nätet och läsandet av Sockerbomben tog jag det som min sanning. Var det de sakerna som fick pengen att ramla ner eller är det bara något att skylla på? Jag är helt villrådig i detta ämne och vet inte hur jag ska komma till klarhet.

    Hoppas på lite hjälp från dig! :-)

    Hälsningar från Sävedalen

    • Jag tycker inte att det låter som att du är sockerberoende. Om du kan ha godis och bröd osv hemma utan att känna sug efter det och inte upplever någon större kontrollförlust så är det förmodligen bara ett skadligt bruk. Kontrollförlust innebär inte bara att man överäter, för det gör alla människor ibland, utan det handlar om att sockret styr ALLT. För att bli av med det skadliga bruket så rekommenderar jag dig att äta LCHF ett tag för att bli av med de dåliga vanorna. Ofta är det vanorna som är fällor när man har ett skadligt bruk. Godis på fredag, godis när man ser på tv, godis istället för mat för att det är godare, godis för att man är trött och har sovit för lite, fika på jobbet osv. Det blir mer och mer och tillslut mår man dåligt av det så som du gjorde. De här vanorna måste man bryta för att bli av med suget. Klarar man det med LCHF utan större problem så är man inte sockerberoende. Då är det fel mot dig själv och andra att hävda att du är sockerberoende och då behöver du heller inte dramatisera mat i termer som återfall osv. Då kan det ju snarare bli ätstörningar av det hela. Jag tror tyvärr att många som läser Bittens bok vill sätta ett namn på deras matproblem och hur lätt är det inte att svara JA på de där frågorna om man är beroende eller inte. Många säger nog att de är sockerberoende när de inte är det och som jag trodde så blir det ens verklighet. Något att hänga upp livet på och ens identitet. En plats där man känner samhörighet med andra. Det var i forumet som jag märkte att det som skrevs där inte stämde på mig och då började jag att omvärdera. Bara för att man gömmer eller smyger med något så behöver det inte vara beroende. Vi människor smyger med mycket och allt det är inte beroende. Det handlar mer om uppfostran osv.

      Men det är du själv som måste ta reda på om du är beroende eller bara har ett skadligt bruk, men jag tycker att det låter som att du är mer som mig alltså har ett skadligt bruk.

      Hoppas att du blev lite klokare nu. :)

      Ha en fin dag!

      • Tack och ursäkta mitt sena svar! Jag har läst ditt svar flera gånger och det börjar klarna även hos mig. Är inte riktigt framme än men lutar också åt att det är mer skadligt bruk än beroende. Nya situationer uppstår varje dag, situationer där jag inte känner mig det minsta lockad att äta sött. Det är nog sant det du skriver att om man läser Bittens bok så vill man gärna sätta en etikett på sig själv och då är det verkligen lätt att tro att man är beroende.

        Jag kommer fortsätta att välja bort socker och kolhydrater ur min kost ett tag till. Vill ge det några månader så att jag ser om jag får andra hälsoeffekter av det. När jag känner att jag har landat i min rytm kommer jag att känna av vad som funkar bäst för mig.

        Tusen tack för ditt svar och din hjälp!

        Ha en trevlig kväll och underbar helg!

        Många hälsningar från Sävedalen