Två läger?

Som utbildad Kostrådgivare är jag absolut inte fullärd och jag är en av dem som inte ”litar” på min kunskap eftersom jag innan LCHF visste precis hur man skulle äta rätt och det visade sig vara helt fel. Så vad är det som säger att jag har det rätta svaret nu? Jag har antagligen mer rätt eftersom jag mår så himla mycket bättre och LCHF funkar. MEN det finns fortfarande olika läger. Jag vet inte om de två är medvetna om det själva men i så fall kommer jag att göra dem medvetna om det nu. Jag skall förklara det kortfattat.

Anna Hallén och Martina Johansson har två olika sätt att se på viktnedgång. Anna menar att man måste skapa sig en trygg kropp för att kunna gå ner i vikt medan Martina inte tror på det utan bara på att försätta sig i optimal ketos, träna och äta mindre helt enkelt fast ändå hålla sig mätt på fett. Anna tror inte på att äta mindre för att då går förbränningen ner och kroppen vill inte släppa ifrån sig fett och man förstör sig för framtiden. VAD ÄR RÄTT!?

Jag vet inte?

Jag vet vad som funkar på mig själv och det är Martinas variant. Men jag är ung och normalviktig och har alltid varit och har ingen skadad kropp eller några hormonella problem. Så nu vill jag veta hur det är. Dags att korten läggs på bordet. Har Anna rätt när det gäller kvinnor över 50år för att deras kroppar är komplicerade hormonellt eller är det så att de bara inte har provat Martinas variant? Eller är det så att Annas variant funkar så länge du lider av fetma eller mycket övervikt och sedan för att gå ner det sista så måste man ge sig på Martinas metod?

Varför skriver två högutbildade personer inom LCHF om metabolismen på två olika sätt och vem skall man tro på? Det är förvirrande.

Det är metabolismen som är det viktigaste om man har som mål att gå ner i vikt och det är det som folk vill ha hjälp med att göra. Därför är den här frågan väldigt viktig att reda ut.

Vem har ”rätt”? Eller har båda rätt fast på olika kroppar?

 

MBC (Magic Bullet Coffee) som är Martinas favorit

 

 

 

28 Kommentarer

  1. Här har du en reviewartikel om detta problem:

    http://www.edf.ufpr.br/mestrado/Referencias2006/AFS%20Stiegler%202006.pdf

    Min korta sammanfattning: om man förlorar muskelmassa ( fat free mass, FFM som det kallas i artikeln) så går viloämnesomsättningen ner (resting metabolic rate, RMR). Detta anser vara ”väl känt”.

    Alltså: RMR måste inte gå ner när man går ner i vikt. Man måste bara se till att man inte förlorar muskelmassa, vilket naturligtvis är en konst. Mitt intryck är att man förlorar mindre muskelmassa när man går mer med hjälp av LCHF än om man följer en lågfettkost. Styrketräning borde också stimulera kroppen till att behålla eller till och med bygga upp muskelmassa under viktnedgången. En del personer på diverse forum har till och med rapporterat att de ökat i muskelmassa med LCHF utan att ha tagit hjälp av styrketräning.

    Äldre personer har generellt svårare att behålla och bygga upp muskelmassa och vad jag förstår är det hormonellt betingat (mängden testosteron går ner, gäller även kvinnor).

  2. Min väninna som nu gått ner 55 kilo med LCHF, var en underrätare på högkolhydratkost innan. Första 6 månaderna på LCHF gick hon inte ner någonting. Sedan när kroppen hade normal fettförbränning igen började hon gå ner. Jag undrar vad som hade hänt med hennes kropp och framför allt knopp om hon gick från en sönderbantad kropp till att börja banta och underäta med LCHF? Att ge den främst fett men mycket lite vitaminer och mineraler som finns i nötter och grönsaker?
    Jag tror att det är många ätstörda som blir ännu mer fixerade av att banta a la Martina tyvärr även om jag absolut tror på att kroppen fettförbränner fantastiskt på mycket fett men då ger det ju inte utrymme till annat som Martina säger, ska det vara så att man måste nolla för att viktminska? Är det verkligen värt det?
    Så i min värld finns det inget ”SÅ HÄR ÄR DET” utan det beror ju på historia, ämnesomsättning etc.

  3. Bra att du sätter fingret på det här Anna-Maria! Jag tror båda har delvis rätt, det står dock helt klart för mig att kvinnor över 40 får det betydligt tuffare att lyckas med LCHF avseende viktnedgången och jag tror som Anna att det är en ”hormonsoppa” som försvårar tillgången till det lagrade fettet.
    Å andra sidan verkar Skaldeman stå mer på Martinas sida i resonemanget kring ”fakir” och att verkligen nolla kolhydrater och öka på fettet.

    Att försöka reda ut detta skulle vara till stor hjälp för många kvinnor i denna åldersgrupp och naturligtvis för kostrådgivare samt övriga LCHF-förespråkare.

  4. Min väninna som nu gått ner 55 kilo med LCHF, var en underrätare på högkolhydratkost innan. Första 6 månaderna på LCHF gick hon inte ner någonting. Sedan när kroppen hade normal fettförbränning igen började hon gå ner. Jag undrar vad som hade hänt med hennes kropp och framför allt knopp om hon gick från en sönderbantad kropp till att börja banta och underäta med LCHF? Att ge den främst fett men mycket lite vitaminer och mineraler som finns i nötter och grönsaker?
    Jag tror att det är många ätstörda som blir ännu mer fixerade av att banta a la Martina tyvärr även om jag absolut tror på att kroppen fettförbränner fantastiskt på mycket fett men då ger det ju inte utrymme till annat som Martina säger, ska det vara så att man måste nolla för att viktminska? Är det verkligen värt det?
    Så i min värld finns det inget ”SÅ HÄR ÄR DET” utan det beror ju på historia, ämnesomsättning etc.

    • Usch där kom ordet ”sönderbantad” igen, jag avskyr de ordet för de låter fruktansvärt! Att vara så fit som jag är klassas väl som en ätstörning, eftersom det går en bit utanför det normala. Jag har lägre fettprocent än normalt, jag har mer muskler än normalt, jag är MYCKET starkare än normalt och jag äter helt extremt. Detta ÄR per definition ”stört” men vi lever i en störd värd och är barn av vår tid. Hela ideal-bilden av hur kvinnor ska se ut idag är totalt störd och låååångt långt ifrån normalt.

      • Jag har aldrig sagt att DU har en ätstörning utan att människor med matproblematik och som alltid bantar dras till extremvarianter för att på kortast möjliga tid förlora vikt och dessa hade kanske bättre behövt landa i en mindre hardcore kost.

  5. Jag tror bådas sätt fungerar, fast för olika människor och i olika faser. Det beror på bagaget.
    Martinas sätt är för de som bara kan köra på liksom. Annas sätt för de som har ett matmissbruk/beroende.
    Annas sätt tar längre tid, Martina mer hardcore som många (tror jag) har svårt att klarar av. Anna ger det hela tid. Jag kan även tänka mig att man börjar med Annas förhållningssätt, men för att ta de sista kilona kör Martinas sätt, om mna är redo och gjort upp med sitt bagage.
    Själv jobbar jag fortfarande med mitt bagage men sneglar åt Martina, men tror inte att jag (än så länge) klarar av att vara så strikt.
    Jag tycker det är suveränt att de båda finns och det finns mycket att lära av de båda.

    • +1 på den!

  6. Huruvida lågkolhydratbantning försämrar kroppens ämnesomsättning (tidsperiod eller för all framtid) som man beskyller lågkaloribantningar för undrar jag också? Dock är det ju alltid så att det handlar om energibalans. Man måste stoppa in färre kcal än man gör av med.

    Många lite äldre kvinnor förbränner inte så många kcal på ett dygn. Dels beror det på hur mycket man rör sig men också på att ämnesomsättningen går ner ju äldre man blir.

    Äter man som äldre kvinna såsom Anna förespråkar kan vissa med stor övervikt gå ner till en viss gräns så länge man gör precis så som hon säger och inte fuskar något alls. Ju lättare kroppen blir blir desto färre kcal behöver kroppen för att släpa runt på kroppens vikt och då stannar viktminskningen av. Man går inte ner mer men man går oftast inte heller upp i vikt. Enligt Anna själv ger hennes handflatemetod cirka 2000 kcal per dag (LCHF för kvinnor). Själv gör jag inte av med mer än cirka 1800 kcal per dag så med hennes metod går jag upp lite i vikt över tiden.

    Med Martinas sätt ”stor andel fett och noll kolhydrater = ketostillstånd” luras man att tro att man inte är hungrig eller sugen trots att man äter många färre kcal än kroppen gör av med. Kroppen äter av den egna reserven. Funkar som bantning (utan hunger) under en tid men antagligen inte i längden. Det skulle bli för tråkigt.

    Dock kvarstår frågan ”Vad händer med ämnesomsättning när man lever med energiunderskott under lång tid?”.

    • Precis! Vilken klockren kommentar. Men som du säger så kvarstår frågan om vad som händer med ämnesomsättningen när man går på energiunderskott en lång tid. Vem kan svara på den? Är det så att den minskar eller inte?

    • Handmodellen är ju anpassad efter din hand. Små händer mindre kalorier, stor hand mer kalorier.

      Plus att äter du regelbundet kommer du att märka att du inte går upp av denna mängd mat. Kroppen anpassar sig. (Du kan gå upp nåt kilo första veckan men det är borta efter två-tre veckor igen) Sen står du still, eller fantastiskt nog, många går ner i alla fall.

      Varför står du nu still på ”för mycket mat”? J, kroppen har ökat din förbränning, den eldar för kråkorna. Kroppen kan ju styra sin förbrukning med t ex termogenesen (värmehållningen).

      Är det sen lättats att skapa ett energiunderskott från 2000 kcal eller från 1800 kcal?

      Sen är ju inte allt viktminskning. Hur lite kan vi äta och samtidigt garantera kroppen alla näringsämnen som vitaminer och mineraler samt antioxidanter?

      Och om vi äter sällan, hur hinner vår tunntarm på 1,8 meter att ta upp all näring? För det är ju inte det som vi stoppar i munnen som hamnar i kroppen utan det som tarmen hinner ta upp som hamnar i kroppen.

      Just nu skriver jag en kostskolan, Back to Basic, på min blogg. Badkunskap i näringsfysiologi http://www.annahallen.se om just detta.

      Vad händer under tid om vi lever med energiunderskott? Varför inte fråga oss som har, med våra egna kroppar, provat detta under ca 20-25 år? Vi är många många som kan berätta. Det behöver inte vara jag.
      .

  7. Anna-Maria, du drar verkligen igång meningsfulla diskussioner med dina inlägg!

    Det finns en mental och psykologisk aspekt av bantandet som är viktig att diskutera, det gäller att SLUTA banta och se viktreduktion som en start på ett hållbart sätt att leva och inte minst äta resten av livet. Som jag äter under viktreduktionen skall jag också kunna äta resten av livet, då har man slutat att banta! Sjävfallet inser jag att viktstabiliseringsfasen ger mer svängutrymme men även själva viktreduktionen behöver vara lustfylld!

    Därför tror jag att man inte skall börja väga och mäta sin mat i början av en viktreduktion. Det är som Kostdoktorn säger: kalorier räknas men du behöver inte räkna dem. Äta (LCHF/Low Carb) tills man känner igen den naturliga mättnaden och överhuvudtaget få tag i naturliga signaler och sin egen kroppskunskap igen! ”Bantartänkande” är inte fullt av positiva självbilder och harmoni.

    Anna Hallén har en viktig poäng när hon säger att vi behöver trygga kroppar men vi behöver också trygga psyken som litar på kroppen.

    En trygghet är TIDSASPEKTEN (6 månader) som Åse ger som exempel, en kropp som får komma in i balans och ett psyke som kan vänta in kroppen.

    En annan aspekt av trygghet är att inte skam- och skuldbelägga och föra debatten i högröstat tonläge. ”Har du nu ätit för mycket av x, y eller z maten” – är det inte just det bemötandet och misstron många har fått av t ex dietister? Men naturligtvis tror jag att man de enskilda fallet kan behöva se över vissa aspekter om man överäter eller inte äter av hunger. Men då är vi kanske inne på olika typer ätstörningar och beroenden? Det misstänker jag, i hög grad, kräver individuella lösningar, vänlighet och stressreduktion.

    Skulle vara jätteintressant att höra hur ni andra ser på tidsaspekten. Det kanske inte handlar om ”ett kilo i veckan” utan ”ett kilo på två månader” och processen får ta 1-3 år?

    Detta med tidsaspekten är ingen jag tycker utan det är seriösa funderingar jag har och funderar på.

  8. Jag läste ”LCHF för viktnedgång” på Kostrådgivarna.se alldeles nyss. Jag tycker att den presenterade metoden verkar intressant, men tror som du att det är individuellt beroende på vem man här om det funkar eller inte.

  9. Jag är ganska säker på att vi båda har rätt. Men vi måste titta på till vem, varför och när vi ger kostråd.

    Som ung och utan karriär som jojobantare så fungerar det för de allra flesta att äta mindre och gå ner i vikt. Ämnesomsättningen verkar stanna på en bra nivå. De allra flesta delar denna uppfattning baserad på deras erfarenhet.

    Tyvärr var ju vårt val när vi var 20-30 år att banta med fettskrämd lågkolhydratkost så vi gick ju upp i vikt igen. De flesta av oss klarade inte av att ständigt vara hungriga och sugna. Så efter lyckad viktnedgång så åt vi och gick upp igen.

    Detta skiljer sig ju åt idag. Nu har vi lågkolhydratkost med naturliga fetter att äta. Betydligt lättare att hålla sig smal när du är mätt utan sug.

    Detta betyder att du som ung idag kan gå ner och stanna där.
    Vi gick ner, gick upp, gick ner och så vidare.
    I min värld kommer detta innebära en stor skillnad i hur snabbt kroppen idag skipper sin kilon. Och min uppfattning delas av väldigt mångas verklighet. Det är svårt att gå ner i vikt idag för väldigt många.

    På den tiden vägde jag 58 kilo till mina 176 cm när jag kände mig smal och 68 kilo när jag kände mig fet.

    Min frustration fick mig att äta inget, hetsäta, prova pulverdieter, prova Helsingörspiller. Jag upplevde mig fet över 60 kilo. Under en tid då maten borde vara en bisyssla i livet, då jag avslappnat borde njuta av bra kost, träna och ha kul samt leva livet så gick allt ut på att jaga vikt. Tror inte att jag någonsin, inte ens då jag var smal, kunde låta bli att bry mig om vad jag åt. Jag tänkte på vikten även när jag var smal!!

    Så fungerar nu våra kroppar på samma sätt efter att ha bantat i 35 år? Som en ung tjejs kropp som gått ner i vikt en gång och stannat där? Nej, enligt min kunskap.

    Betyder det att en ung tjej som har en fungerande kropp ska använda råd till en kvinna på 50 med en sönderbantad kropp? (Sönderbantad betyder inte att du är smal, det betyder att din kropp inte längre går ner trots att du gör allt rätt) Nej, enligt mig.

    Jag anpassar råden efter personen som jag har framför mig. Jag har inget facit som gäller för alla.

    Däremot har jag inte en massa 20-30 åriga klienter. Dessa har fortfarande lätt för att gå ner i vikt. De kan läsa sig till kunskapen på nätet och vanligtvis får de det att fungera. De flesta som jag arbetar med och som söker min kunskap är de som bantat i hela sitt liv och fortfarande har en övervikt och som nu provar LCHF och ändå inte får resultat.

    Jag får också många med ett ätstört beteende. De upplever att maten är problemet. Om de bara slapp äta så skulle allt vara bra. ”Tänk om det fanns ett piller att ta var dag så man slapp äta!” Att säga till dessa ät en massa fett så slipper du vara hungrig och kan äta lite och sällan är vanligtvis inte det bästa för dessa personer.

    Och jag är inte emot fett i kaffet. Har aldrig varit och har aldrig sagt. Jag är emot 70 gram fett (40 gram smör och 30 gram kokosfett) i en kopp för att slippa äta mer under resten av dagen, för att bara äta lite på kvällen. Det är långt ifrån fett i kaffet, något jag rekommenderar var dag.

    Så vem har rätt? Varken jag eller Martina. Eller båda. Det är ju beroende på individen framför oss. Vi måste ta hänsyn till kön, ålder, tidigare ätbeteende, tidigare energiintag, tidigare kostval och dagens status på hormoner.

    I min värd finns inte ett kostråd som är korrekt. Jag gör ETT val till en person som är ung med fungerande kortisol, könshormoner, bra insulinkänslighet och ett fungerande ätbeteende och ett helt ANNAT till en kvinna i klimakteriet som anser att maten är boven i dramat, som jojobantat upp och ner i 30 år och vars blodsocker nu börjar krypa uppåt.

    I min värld finns ingen gemensamt facit här. Det blir helt olika kostråd.

    Jag är dock orolig för att unga tjejer som nu upprepar mina misstag ska hamna i samma fälla som jag gjorde. Jag tillsammans med hundratals kvinnor som var unga på 80-talet och som alltid var viktfokuserade. Men jag kommer också ihåg när jag var 25 år, inte skulle jag bli en tant på 47 år. Inte skulle min kropp belastas av tyngdlagen. Och jag skulle aldrig sluta bry mig om mitt utseende. Jag tyckte också att tanter var lite dryga, som om erfarenhet kunde jämföras med kunskap.

    Idag är jag tant på 47 år. Tynglagen innefattade mig också. Skratt.
    Jag bryr mig om mitt utseende men helt plötsligt duger jag trots lite skavanker och en och annan cellulit. Häftig känsla. Jag har också fått för mig att erfarenhet och verklighet tillsammans med kunskap ger en bra grund. Attans också, nu är jag den tant som jag själv suckade över. :) Och jag kan bara konstatera att kroppen och hormonerna inte är desamma som när jag var 20. Har jag och alla kvinnor som upplever detta med mig fel? För att forskningen säger så?
    .

    • Samma svar som hos Kostrådgivarna:

      Nu har jag funderat ett tag och jag tror att det kan vara såhär om jag får kasta ur mig en tes.

      Jag tror att både Martina och Anna har rätt men med några men. Anna har rätt i att kroppen är otrygg om man har bantat upp och ner hundra gånger i sitt liv. MEN det är för att man har bantat upp och ner på lågfettskost. Kroppen är ur balans för att den inte har fått fett som ställer till det fruktansvärt i kroppen med hormoner, celler osv. Börjar man med LCHF då efter år av misshandel så är det klart att det tar tid att få en trygg kropp innan den får läka och ställa in sig hormonmässigt. MEN detta behöver inte ha något med att ämnesomsättningen har gått ner att göra. Det kan vara så att det har med hormoner, mindre muskelmassa för att man har bantat bort den eller inte rört sig något, mättnadshormoner som inte kan signalera hunger och mättnad som gör att man fortfarande överäter på LCHF och en mage som är helt bananas. Detta kan vara anledningen till att man inte går ner i vikt på LCHF och inte att ämnesomsättningen har gått ner för att man har jojo-bantat.

      Om man går ner i vikt på stenålderssättet, alltså är i optimal ketos, så behåller man och kan även öka i muskelmassa. Kolla den här länken: http://www.edf.ufpr.br/mestrado/Referencias2006/AFS%20Stiegler%202006.pdf

      Detta betyder att man håller hormonerna i schack. Kroppen får det fett och de proteiner den behöver för att hålla sig frisk och därför ställer man inte till det i kroppen om man äter färre kalorier än vad man gör av med på fettkost. LCHF är alltså bra på detta med.

      De människor som var i koncentrationsläger dog i väldigt stor utsträckning och när man tappar nästan alla muskler, allt fett och kroppen till slut tar på organen för att överleva så behöver man inte mycket kalorier för att gå runt. Då är det inte tal om 2000kcal per dag längre. Därför tror jag att de i koncentrationslägren klarade sig. Det berodde inte på att ämnesomsättningen bromsade in för att de svalt utan för att kropparna inte behövde mer energi för att de var så utmärglade.

      Jag tycker att det här är oerhört intressant och vill därför ha svar på hur det verkligen är. Det verkar inte som om det finns ett rätt svar och att det är flera olika aspekter man måste ta hänsyn till här samt att som Anna säger att det inte finns vetenskap på allt.

      Annas metod är grymt bra för de som är ätstörda/matmissbrukare och vill gå över på LCHF. Väger man väldigt mycket så går man ner i vikt och reparerar sin kropp för att man går över på en högfettkost utan skadliga snabba kolhydrater. Men man kanske bara går ner till en viss vikt. Sen måste man gå över på Martinas metod om man vill gå ner mer och minimera fettet på kroppen. Jag tycker att Martinas kroppsexperiment är väldigt intressant och på just fettdrift kan man vara där hon är länge eftersom kroppen får allt den behöver genom den kosten och samtidigt bygga muskler. Det var så vi levde förr innan överflödet och det var detta som gjorde att vi överlevde. Om Martina vill se ut på ett speciellt sätt så är det upp till henne och ingen kan döma henne för det. Vissa gillar mycket muskler och andra gör det inte. Jag tycker att det är sjukt snyggt. MEN det får inte göra så att man hamnar i ett missbruk. Ett missbruk där man gömmer, smyger och ljuger vilket Martina inte gör eftersom hon redovisar allt i bloggen.

      Det är väldigt intressant att diskutera detta och kommer att skriva mer om det på bloggen.

      Jag vill också säga att jag respekterar både Anna och Martina jättemycket så det är inte tal om att sätta dit någon. Jag vill bara veta hur det verkligen ligger till för att jag är supernyfiken och intresserad.

      Ha en fortsatt underbar helg!

      • Ja det är jätteintressant!
        Problemet är bara att de ätstörda givetvis hellre går direkt på extremvarianten eftersom den utlovas vara väldigt effektiv.
        Sedan är det ju ingen (inte jag i allafall) som hävdar att Martina har ett missbruk eller störning eller uppmuntrar till ätstörningar utan vad jag menar är att det är många med ohälsosam fixering som dras till nollning/fettchockning etc
        Det är inte fel med strikt LCHF/NCHF – det kan vara nödvändigt för en del men det är ju inte lika med den optimala kosten för alla.
        Är man frisk och sund i sitt matförhållningssätt ser jag inga problem med att formtoppa med NCHF under en kort tid.
        När det gäller att leva på mindre kalorier så är det som du säger nog stor skillnad på att göra det med ketogen diet mot högkolhydrat.
        Det är ett intressant ämne!!

        PS: vi levde knappast på noll kolhydrater på stenåldern, det kröp nog upp en hel del i kolhydrater genom frukt, nötter, rötter (rotfrukter) och bär så vi befann oss nog inte i optimal ketos hela tiden.

      • Skratt. Jag är också på båda ställena. Blir en upprepning, men samtidigt vill jag svara på båda ställena :) Kanske är olika läsare.

        Tänkte på en sak. Vem har skapat två läger? Behöver det vara så? Kan det inte vara ett smörgåsbord som läsaren väljer mellan. Sen behöver jag och Martina inte hålla med varandra i sak. Det är väl ok? Bara vi inte blandar in person i diskussionen, då blir det två läger. Men jag har aldrig bråkat med person, aldrig skrivit något elakt om någon någonsin. Jag arbetar med kost och människor. Och precis som med politik, det är ju en inställning och övertygelse, det är ju inte personligheten.

        Så, jag ser inte två läger. Jag tillhör i alla fall inget läger för jag har ingen att vara emot. Jag arbetar med att vara för något. Däremot ser jag två olika filosofier. Låt läsaren välja. Inte behöver man väl halshugga den person för den väg man inte väljer, även om man inte håller med?

  10. En sista tanke innan jag ramlar ner i soffan för idag.

    Om jag har fel och kroppen inte anpassar sig. Hur förklaras då detta?

    Under andra världskriget tvingades människorna i Warszawa-gettot att under flera år äta 700-800 kcal per dag.

    En vanlig människa med stillasittande arbete förbrukar ca 2000-25000 kcal.

    Ett kilo fett motsvarar 9000 kcal.

    Dessa människor hade ett dagligt underskott av i alla fall minst 1000 kcal. (De var inte stillasittande heller)

    Det betyder ett kilos viktminskning var nionde dag.

    På två år går det ca 700 dagar. Detta skulle, om förbränningen kvarstod på samma nivå trots underätning, ge en viktminskning på 77 kilo.

    Vad visade verkligheten? Hur mycket gick dessa fångar ner i vikt? Jo, 15-20 kilo. Varför? Om kroppen inte tappade sin förbränning och ämnesomsättning, hur förklaras detta?

    För mig är svaret grundat på näringsfysiologi och verkligheten att kroppen anpassade sin förbrukning efter bästa förmåga. Det räckte inte helt, 15-20 kilo förlorades i alla fall. Men kroppen minimerade skadan och säkrade överlevnad.

    Dessa kunde aldrig tappa sugen, de kunde aldrig göra undantag, de kunde aldrig tjuväta, de kunde aldrig ”ge upp”. Något som vi som jagar viktminskning har valet att göra.

    Vad tror du händer om din kropp som har sänkt sin förbränning för att anpassa sin till intaget helt plötsligt får tillgång till undantag, en fest, att trilla dit mm? Kommer du snabbt öka förbränningen så inget händer? Eller är risken att den lagrar ifall svälten fortsätter?

    Vad visar forskningen? Jag är inte intresserad. Jag har hållit på med detta sen 1980. När jag lyssnade på forskningen fick jag svaret att bara du äter minder och rör dig mer så löser sig allt. Ät margariner och undvik smör. Ät fettsnålt och kalorisnålt. Du kan tyvärr hitta forskning som visar på vad du vill. Du kan hitta två vetenskapliga artiklar som visar varandras motsats. Lite skämmande. Ska de inte visa sanningen?

    Vad visar näringsfysiologin? Ja nu blir det intressant. Varför? Jo för dessa svar överensstämmer med verkligheten. Jag upplever verkligheten som mer sann än vetenskapliga studier.

  11. Hej!
    Här kommer en upprepning från Kostrådgivarna. Efter denna kommer jag att svara där. Hoppas att det är ok. Här kommer mina funderingar:

    Hej igen!
    Jag älskar sakliga diskussioner. Det är så vi utvecklas. Jag uppskattar när det finns olikheter och olika inriktningar. Det är så vi utvecklas. Jag ser inte någon konkurrens mellan mig och Martina. Jag har aldrig skrivit ett enda negativt ord om henne eller hennes kunskap, och kommer aldrig att göra. Jag respekterar människor och olikheter, även om jag inte alltid delar stångpunkt.

    A-M, du pratar om att ämnesomsättningen kanske inte förändras men hormonerna gör. Är inte ämnesomsättningen hormoner? (T3, T4 och kortisol-styrt)

    Eller är det här missuppfattningen är, att det är själva betaoxidationen som inte förändras. För där håller jag med. Själva fettförbränningen påverkas troligtvis inte.

    Att vi tappar muskelmassa stämmer nog för vissa. Vissa i min ålder bör nog lägga lite mer tid på träning. Men det som är intressant är vi som verkligen tränar och alltid har gjort, vi som har en mycket bra muskelmassa (Jag ligger långt över det normala för kvinnor i min ålder och har alltid gjort, även som fet) Varför har vi problem om muskelmassan är bra och ämnesomsättningen kvarstår på det normala? Jag får inte ihop logiken.

    Sen tar du upp detta med mättnadshormon. Det är ju det jag flaggar för. Jag delar din uppfattning. De förändras. Varför? Om de inte påverkas av hur vi äter, för det påstås ju av många idag, av vad förändras de då? För många har som faktum en störd mättnad och hunger idag, även vid strikt LCHF.

    Sen kommer nästa fundering. De flesta jag arbetar med i dag, kvinnor 40-60 år. (Observera åldern för det är ju skillnad på någon som är 20-30) De överäter inte. De har provat SSS LCHF. Fungerar inte. De har provar Fakir, fungerar inte. De har provat PF, fungerar inte. Och de är inte uppe på natten och tjuväter. Varför går de inte ner i vikt, om jag har fel gällande en otrygg kropp?

    Tar vi sen fångarna i gettot. Håller med i ditt resonemang. De tappade muskler. MEN de arbetade också 8-10 timmar var dag på dessa 700-800 kcal. Och så många timmars arbete borde förbruka viss energi. Och detta arbete tillsammans med den basala förbrukningen borde enligt all kunskap som finns idag klart överstiga 700-800 kcal. Så även om viktminsknigen inte skulle bli 75 kilo så kanske runt 40-50 kilo? Varför skedde inte det? För inte kan väl muskelmassan vara så låg och du ändå klarar av 10 timmars arbete var dag på full ämnesomsättning som då inte skulle motsvara med än 700 kcal? I min värld låter det orimligt.

    Du pratade om hormonell påverkan. Där håller jag med och det är ju där jag har min oro. Att sträva efter minimalt med fett på kroppen kan nog ge en skitsnygg kropp. Men vad händer med vår hormoner? Könshormoner? Spegelbilden är snygg men hur är det med alla våra fettlösliga vitaminer? Och om du äter mycket fett (vilket jag tror är helt ofarligt) vad är det då du inte orkar äta den dagen?

    Och det du inte äter, vad har det för arbetsuppgifter i kroppen? Brister tar ca 10 år att bli sjuk av, så du kan må perfekt idag. Jag mådde perfekt på Helsingörspiller :) Smal, snygg och alltid ohungrig. Inget kunde övertyga mig den gången att jag hade fel fokus. Min magen var ju stenhård och platt!

    Sen en annan tanke. Redogör vi förebilder som har stora bloggar eller FB-grupper för allt? Eller kan det vara så att vi presenterar den bild som vi önskar leva efter?

    Sen ÄR det stor skillnad på oss som jojobantade med fettskrämd kost. Vi misslyckades ju och stannade kvar i att ”gå ner i vikt” i 20-30 år. Ni som nu har hela kroppar och kan börja med rätt kost har ju en enorm fördel. Ni går ner i vikt. Är klara och kan släppa fokuseringen.

    Ni går ner till önskad vikt och sen börjar livet. För vi ska ju inte äta livet, vi ska ju leva det.

    Min oro är att trots att ni har den enkla kroppen. Ni gör det ni ska och lyckas så ser jag flera som sen inte släpper matfolkuseringen utan det ska bli mer och mer, tuffare och tuffare. Att bara äta och leva med ett matnonchalant ätbeteende känns som lite ute.

    När du är smal, skitsnygg och tryggt kan äta utan att bry dig och utan att tappa dina fördelar. Du har hittat en livsstil som du kan leva med i minst 30 år, varför fortsätta jaga något?

    När jag var ung, smal, vältränad så jagade jag något bättre. Sorgligt. Perfekt dög inte, jag ville mer. Maten och kroppen hamnade i fokus. Jag ville få bekräftelse för min kropp och för att jag kunde. Som tur var så fanns inte nätet då.

    Så, jag hoppas att alla hittar sin väg till att må sitt bästa. Att du gör vad du ska och vill. Och sen är klar!!

    För jag är ganska övertygad om att kroppen inte har en aning om att ett energiunderskott kommer av olika anledningar. Jag är övertygad om att kroppen inte har hormonell programmering i DNA så den kan skilja på om underskottet kommer av svält eller en viktminskningskur. Många som äter LCHF vittnar om detta. För tyvärr har vi nu ett gäng jojoabantare med erfarenhet av att jojo:a med LCHF. Första och andra gången fungerade LCHF kanon, men 3:e och 4:e så var det tvärstopp….

    Det finns inte rätt eller fel. Det finns inte ett facit. Känn efter vad vill du?

    Det jag erbjuder är att du lär dig äta, du blir smal eller normalviktig och sen bantar du aldrig mer. Matfokuseringen bör försvinna och livet bör ta mer plats. Vill du något annat så finna allt du söker. Men jag erbjuder inte metoder, jag strävar efter livsstil.

    Jag tycker inte om metoder, en önskan om att slippa äta, ett fixerat och fokuserat mat och viktbeteende samt där jag inte arbetar långsiktigt. Jag och många andra har provat den andra vägen och vi har kommit fram till att den ledde bara till tårar, förtvivlan och hopplöshet samt ett ständigt misslyckande. De som delar min uppfattning kommer att välja en väg som påminner om det jag erbjuder. De som inte delar min grund kommer att välja något annat.

    Har jag fel? Nej. Har de som erbjuder något annat fel? Nej.
    Vi behöver inte hålla med varandra. Men att försöka blåsa ut någon annans ljus för att själv lysa klarare kanske inte heller är speciellt konstruktivt i en utvecklande diskussion.

    Det är ju du som väljer vad du vill göra med din kropp. Ditt val är ju alltid rätt för dig. Ingen äger sanningen. Vi erbjuder det vi tror är bästa valet. Du som vill lyssna väljer den person som du tror kommer hjälpa dig och din kropp bäst.

    Prova och känn efter.
    .

  12. Jag håller med Anna, jag tycker inte att det är två läger faktiskt. Jag är medveten om att mina blogginlägg är lite attackerande, men det är bara i debattskapande syfte. Jag & Anna vill helt olika saker, jag vill tävla i fitness och då blir dieten extrem. Om ens mål är att se ut som en anatomikarta eller där i närheten kommer man att behöva vara väldigt noggrann och räkna på makronutrienter, kaloriintag samt väga måltiderna. De som påstår något annat har ingen erfarenhet av fittnessvärlden. Jag är dock medveten om att alla inte vill bli bodybuilders eller extrematleter, men de som vill FÅR! ;)

    • Men om du säger att bantning och underätning INTE får kroppen att ställa in sig på en lägre förbränning och Anna gör det så tycker ni ju två helt olika saker. Det är bara den här ”lilla” frågan som jag ställer mig. Hur är det? Vem har rätt? Eller finns det ett rätt svar?

      • Det beror ju på hur länge man tänker dieta, vilket mål man har och vad man har för typ av kropp. Vilken ålder man har, vilket kön man tillhör, om man är mat/sockerberoende, den metabola/hormonella miljön i kroppen, psykiskt välbefinnande, fysisk aktivitetsnivå etc. Mina tips både i bloggen och i min kommande bok riktar sig främst till folk som är exakt som jag, dvs ganska atletiska unga människor som är friska och inte har några hormonella störningar i kroppen. Jag arbetar inte med LCHF, jag arbetar inte som kostrådgivare utan som forskare i något heeelt annat (medicinsk teknik) och jag utgår bara efter råfakta (biokemi) och mina egna erfarenheter. Anna är äldre än mig, hon arbetar dagligen som kostrådgivare och har sin egen utbildning. Naturligtvis har Anna ”mest rätt” eftersom hennes råd riktar sig till en annan målgrupp, och FRÄMST de äldre överviktiga med hormonell imbalans. Om denna kategori vet jag inte mycket, där har Anna stor erfarenhet och kunskap som jag respekterar :) Men, om du frågar mig rakt av vad jag tycker om bantning och underätning så kommer jag säga att det är högst nödvändigt för att se ut som en fitnessmodell, eller som någon i en tidning. För att ha en normal, tränad kropp är det högst onödigt, men jag tror inte att det skulle förstöra kroppen på något sätt – inte på en ung, frisk och tränande person! Där är mitt svar :)

        • Tack för svar! :) Det gäller alltså att hålla sin kropp i en hormonell balans för att inte hamna i det träsket där man inte kan gå ner i vikt i framtiden. Att man dietar ser du alltså inte som en risk att hamna i hormonell obalans om jag förstår det rätt? Håller man sig vältränad och äter bra mat (LCHF) så kan man vara smal och vältränad livet ut. Förhoppningsvis. :)

          • Inga problem :) Du förstår mig rätt, jag är extrem men jag är också extremt hälsomedveten och äter bara bra och naturlig mat precis som Anna förespråkar. Min kropp är trygg, mitt psyke är tryggt och jag ”bantar” inte. Visst, jag dietar stenhårt, tränar stenhårt, experimenterar hejvillt tillsammans med min ÄNNU mer vältränade och rippade sambo som både lyfter flera hundra kilo i gymmet och springer en halvmara på under 1h30 min. Han är elit och extrem och kör mitt race och mår bra, han kommer aldrig få hormonella problem eller få en otrygg kropp. Inte jag heller, och inte heller de som tar hand om sig och är medvetna om hur deras kroppar fungerar och reagerar :)

            Jag håller helt med Anna om att det är viktigt att ha en trygg kropp, det kan ta tid att få de och man måste ge sig själv tid :)

  13. Jag har ätstörningar i bagaget. Jag har deffat och tränat tung styrketräning med fantastiskt resultat. Hade det inte varit för att brösten ”försvann” så hade jag varit helnöjd. Nu skiter jag i vikten och satsar på att bli stark (skitstark). Min morot är bl.a. dessa människors inställning: http://www.liftbigeatbig.com.

    Jag har gått upp över fem kg sedan september. Senast jag låg så nära 70 kg (176 cm) var när jag var gravid 2004. Det sköna är att jag inte bryr mig. Muskler på kroppen ger mig en helt annan bild av mig själv trots lite mer fett. Jag är övertygad om att fler behöver våga gå på de tyngre vikterna och inte bara harva i löpspåret.

    Vikt är bara en siffra och säger inget om hur du eller kroppen egentligen mår. Jag äter när jag är hungrig (ca 75-80 % fett) och jag räknar inga kalorier. Det enda tragiska är att jag skulle hinna bli 42 innan jag mentalt kunde släppa vikthetsen …

  14. En mycket intressant tråd att följa både här och på Kostrådgivarna. Det ger nya inputs till viktreduktion och att vara kvinna i vår kultur.

    Fundera på vem är din kund? Hur ser hennes behov ut? Vilka är de vanligaste problemen du möter?

    Med viss förskräckelse läser jag att kvinnor har upptäckt att LCHF inte fungerar 2:a och 3:e gången!?! Alltså har man bantat igen… Inte givit sig själv en ny livsstil och en trygg kropp med näringsriktig och god mat.

    Det är viktigt med ett tryggt psyke som kan hjälpa till att skapa en trygg kropp, genom en del trådar har jag upptäckt att det otrygga har ett namn: Chronic Dieter Disease.

    Bifogar tre länkar. Den första är vetenskaplig och lite svårläst (tycker jag). De två andra är mer populärvetenskapliga. Analysen är intressant, lösningarna tycker jag att LCHF har bättre :D .

    http://ajcn.nutrition.org/content/71/6/1413.long

    http://www.ryerson.ca/~jgingras/pdf/body_image_chronic_dieters.pdf

    http://www.livestrong.com/article/402174-chronic-dieting-definition/

  15. Detta är jätte intressant!
    Kan det inte vara så att hos äldre kvinnor (och män med för den delen) så minskar ju oftast muskelmassan något, ämnesomsättningen går ner, många tycker ju att de inte kan äta som innan, de går upp i vikt osv. De kanske inte heller är jätte vanligt att träna hårt flera gånger i veckan.
    Martinas variant kanske fungerar bättre för någon som är ung, frisk, tränar mycket och ofta?
    Jag har ingen aning vad som fungerar på mig. Det är svårt eftersom man hör så mycket olika saker. Ät inte för lite för då går kroppen in i ”spar-läge” och du har svårare att gå ner i vikt, du tappar muskler och din ämnesomsättning blir rubbad/förstörd. En del menar att det inte alls gör något så länge du äter mycket protein, tränar och håller muskelmassan.
    Jag vet inte vad som är sanningen, men jag bryr mig inte just nu så jätte mycket om det heller. Jag tror att man helt enkelt måste prova sig fram och se vad som fungerar för en själv. Det finns nog inget enkelt svar som passar på allt och alla.
    Har man problem med sötsug, sockerberoende, ätstörningar eller annat så blir det ju ett helt annat scenario än om man endast har kanske liten övervikt och vill äta LCHF främst för hälsans skull och inte så jätte mycket pga viktminskning.

    Jag tycker det är intressant det här att många upplever att de oftast går ner bra i vikt i början men sen stannar det liksom upp. Är det för att kroppen själv ”vill” hålla fast vikten eller är det mentalt? Att man liksom taggar ner lite när man kommit en bit på väg, man blir lite mer avslappnad till sitt sätt att äta och träna?

    Bara det här ”ät tills du är mätt” är inte alls så enkelt för många. En del har helt tappat den känslan. Man är aldrig hungrig så man vet egentligen inte om man är hungrig på riktigt eller bara sugen. Många kanske lurar sig själva att äta lite för mycket för att de inte känner när de är mätta? Sen tar det ju också 20 min innan mättnadskänslan kommer och äter man för fort så riskerar man ju också att äta för mycket. Kan man ”krympa” sin magsäck så man blir mätt snabbare? Eller är det en myt?
    Varför blir man då mättare på fetare produkter? De tar ju inte direkt större plats i magen?
    Jag vet jag är okunnig men jag vill gärna lära mig mera, detta är intressant!!!