Jag vet inte var du bor men i Göteborg finns ett ställe som heter Valet http://www.valet.se/ där man kan gå i terapi för sitt sockerberoende och på Bittens hemsida (Sveriges ledande addictspecialist) http://www.bittensaddiction.com/patienter/Andra+behandlare.html finns andra behandlare runt om i Sverige.

Hoppas att du finnes kraft till att ta tag i det.

Just det! Det finns en grupp på Facebook som heter Sockerberoende. Där stöttar vi varandra. Gå med där om du har facebook.

Många kramar!

Jag har missbrukat socker hela mitt liv. När jag äter strikt lchf klarar jag av att hålla mig borta från det, men nu är jag tillbaka igen. Det var så dumt, lite för mycket stress och dåligt med sömn och ett litet litet snedsteg, sen PANG! Så var jag där igen. När jag läste det där om att man smyger med det så fick jag svårt att andas. Det var som ett slag rakt i magen. Dom senaste två veckorna har jag hetsätit och spytt dagligen. Droga, droga, droga, och sedan när ångesten hinner i fatt så hänger jag över toastolen. Sedan ser jag det förrädiska sockret och sen börjar allting om igen. Ingen vet hur illa det är. När min pojkvän går till jobbet går jag och köper godis, kakor och bakverk. När vi har haft torsdagsfikat på skolan så hänger jag över toastolen och spyr. Sedan länsar jag skåpen efter mer droger. Och jag smyger med det, hela tiden. Handlar på ställen där ingen känner igen mig, har en väska med mig så inte folk ser att jag redan har handlat två påsar med bakverk när jag står och lassar en påse full med godis. Gömmer allt skräp under sängen och går ut med soporna på natten så ingen ska råka se. Ibland planerar jag till och med in det så att det ska tajma perfekt när ingen av mina rumskompisar är hemma. Jag har stenhård koll på deras scheman så jag ska kunna droga ifred.

Ja, jag behöver hjälp, men jag vet inte hur. För åtta år sedan fick jag en ätstörningsdiagnos av psykiatrin. Har inte fått någon som helst behandling, alls. Tjatade mig till att prova på en typ av matträning, men det var havregrynsgröt och smörgåsar och allt fan som triggade mig, så det enda som hände var att jag gick förbi affären på väg hem och hetsåt och spydde hela natten.

Strikt lchf funkar, men det finns ingen i min omgivning som har någon som helst förståelse eller sympati. Dom kan inte förstå att kolhydrater underhåller mitt missbruk och min sjukdom, för dom vet inte hur sjuk jag är. ”Man kan äta lite av allt” får jag kastat efter mig när jag säger nej tack till brödet/pastan/riset/potatisen sedan slutar det med en hetsig och otrevlig diskussion som är totalt stämningsdödande.

Och jag vill inte berätta heller, för det äcklar mig, jag skäms. Min största rädsla är att min son ska ta efter mitt störda ätbeteende. Jag lärde mig det ju delvis av mina föräldrar, så varför inte?

Nu ska jag ta mitt söndergråtna ansikte och min snoriga tröja och gå och lägga mig. Jag behövde bara få ur mig något, annars kommer jag gå sönder snart.