När jag var i en butik för ett tag sedan så frågade expediten mig om mina barn fick äta godis. Jag svarade nej och kände direkt att jag mådde väldigt dåligt av mitt svar för att jag såg att expediten blev besviken. Hon ville glädja mina barn och fick avslag. Det är inte alltid lätt att vara övertygad om något som andra ser som självklarheter. Tacksamt att hon frågade. Jag intalar mig själv att mina val är bra för mina barn och att jag skyddar dem så långt det är möjligt från att hamna i samma helvete som jag själv har varit i. Har någon av föräldrarna problem så är det lättare för barnen att åka dit tror jag så då får man vara extra vaksam.

Fortsättningsvis, i dessa kanelbullens-dag-tider har flera av mina FB-vänner lagt upp bilder med dessa sockerbomber och en latte därtill och många ”gilla”blir det. Som jag tidigare nämnt är en av mina bästa arbetskamrater tyvärr sockerberoende och med tanke på att båda hennes barn har diagnoser som ADHD och Aspergers är det lite synd att så många ”hyllar” denna tjej när hon mer eller mindre dagligen lägger upp bilder på nybakat och får kommentarer såsom ”vilken mamma du är” e t c. Och det kan ingen ta ifrån henne, det att hon är en underbar person och mamma. Förutom när det kommer till det vita giftet då, där är hon och förstås även hennes karl helt lost och inte vågar då jag säga något om det här heller. Känsligt ämne liksom. Nåja det är förstås alltid lätt att påpeka andras brister. Skäms poäng till mig, men det är svårt att låta bli att reagera. För ibland känns det som rena rama barnmisshandeln i kostväg, om du förstår mig rätt.