Jag tycker det är intressant det här att många upplever att de oftast går ner bra i vikt i början men sen stannar det liksom upp. Är det för att kroppen själv ”vill” hålla fast vikten eller är det mentalt? Att man liksom taggar ner lite när man kommit en bit på väg, man blir lite mer avslappnad till sitt sätt att äta och träna?

Bara det här ”ät tills du är mätt” är inte alls så enkelt för många. En del har helt tappat den känslan. Man är aldrig hungrig så man vet egentligen inte om man är hungrig på riktigt eller bara sugen. Många kanske lurar sig själva att äta lite för mycket för att de inte känner när de är mätta? Sen tar det ju också 20 min innan mättnadskänslan kommer och äter man för fort så riskerar man ju också att äta för mycket. Kan man ”krympa” sin magsäck så man blir mätt snabbare? Eller är det en myt?
Varför blir man då mättare på fetare produkter? De tar ju inte direkt större plats i magen?
Jag vet jag är okunnig men jag vill gärna lära mig mera, detta är intressant!!!

Jag håller helt med Anna om att det är viktigt att ha en trygg kropp, det kan ta tid att få de och man måste ge sig själv tid

Fundera på vem är din kund? Hur ser hennes behov ut? Vilka är de vanligaste problemen du möter?

Med viss förskräckelse läser jag att kvinnor har upptäckt att LCHF inte fungerar 2:a och 3:e gången!?! Alltså har man bantat igen… Inte givit sig själv en ny livsstil och en trygg kropp med näringsriktig och god mat.

Det är viktigt med ett tryggt psyke som kan hjälpa till att skapa en trygg kropp, genom en del trådar har jag upptäckt att det otrygga har ett namn: Chronic Dieter Disease.

Bifogar tre länkar. Den första är vetenskaplig och lite svårläst (tycker jag). De två andra är mer populärvetenskapliga. Analysen är intressant, lösningarna tycker jag att LCHF har bättre .

http://ajcn.nutrition.org/content/71/6/1413.long

http://www.ryerson.ca/~jgingras/pdf/body_image_chronic_dieters.pdf

http://www.livestrong.com/article/402174-chronic-dieting-definition/

Jag har gått upp över fem kg sedan september. Senast jag låg så nära 70 kg (176 cm) var när jag var gravid 2004. Det sköna är att jag inte bryr mig. Muskler på kroppen ger mig en helt annan bild av mig själv trots lite mer fett. Jag är övertygad om att fler behöver våga gå på de tyngre vikterna och inte bara harva i löpspåret.

Vikt är bara en siffra och säger inget om hur du eller kroppen egentligen mår. Jag äter när jag är hungrig (ca 75-80 % fett) och jag räknar inga kalorier. Det enda tragiska är att jag skulle hinna bli 42 innan jag mentalt kunde släppa vikthetsen …

Hej igen!
Jag älskar sakliga diskussioner. Det är så vi utvecklas. Jag uppskattar när det finns olikheter och olika inriktningar. Det är så vi utvecklas. Jag ser inte någon konkurrens mellan mig och Martina. Jag har aldrig skrivit ett enda negativt ord om henne eller hennes kunskap, och kommer aldrig att göra. Jag respekterar människor och olikheter, även om jag inte alltid delar stångpunkt.

A-M, du pratar om att ämnesomsättningen kanske inte förändras men hormonerna gör. Är inte ämnesomsättningen hormoner? (T3, T4 och kortisol-styrt)

Eller är det här missuppfattningen är, att det är själva betaoxidationen som inte förändras. För där håller jag med. Själva fettförbränningen påverkas troligtvis inte.

Att vi tappar muskelmassa stämmer nog för vissa. Vissa i min ålder bör nog lägga lite mer tid på träning. Men det som är intressant är vi som verkligen tränar och alltid har gjort, vi som har en mycket bra muskelmassa (Jag ligger långt över det normala för kvinnor i min ålder och har alltid gjort, även som fet) Varför har vi problem om muskelmassan är bra och ämnesomsättningen kvarstår på det normala? Jag får inte ihop logiken.

Sen tar du upp detta med mättnadshormon. Det är ju det jag flaggar för. Jag delar din uppfattning. De förändras. Varför? Om de inte påverkas av hur vi äter, för det påstås ju av många idag, av vad förändras de då? För många har som faktum en störd mättnad och hunger idag, även vid strikt LCHF.

Sen kommer nästa fundering. De flesta jag arbetar med i dag, kvinnor 40-60 år. (Observera åldern för det är ju skillnad på någon som är 20-30) De överäter inte. De har provat SSS LCHF. Fungerar inte. De har provar Fakir, fungerar inte. De har provat PF, fungerar inte. Och de är inte uppe på natten och tjuväter. Varför går de inte ner i vikt, om jag har fel gällande en otrygg kropp?

Tar vi sen fångarna i gettot. Håller med i ditt resonemang. De tappade muskler. MEN de arbetade också 8-10 timmar var dag på dessa 700-800 kcal. Och så många timmars arbete borde förbruka viss energi. Och detta arbete tillsammans med den basala förbrukningen borde enligt all kunskap som finns idag klart överstiga 700-800 kcal. Så även om viktminsknigen inte skulle bli 75 kilo så kanske runt 40-50 kilo? Varför skedde inte det? För inte kan väl muskelmassan vara så låg och du ändå klarar av 10 timmars arbete var dag på full ämnesomsättning som då inte skulle motsvara med än 700 kcal? I min värld låter det orimligt.

Du pratade om hormonell påverkan. Där håller jag med och det är ju där jag har min oro. Att sträva efter minimalt med fett på kroppen kan nog ge en skitsnygg kropp. Men vad händer med vår hormoner? Könshormoner? Spegelbilden är snygg men hur är det med alla våra fettlösliga vitaminer? Och om du äter mycket fett (vilket jag tror är helt ofarligt) vad är det då du inte orkar äta den dagen?

Och det du inte äter, vad har det för arbetsuppgifter i kroppen? Brister tar ca 10 år att bli sjuk av, så du kan må perfekt idag. Jag mådde perfekt på Helsingörspiller Smal, snygg och alltid ohungrig. Inget kunde övertyga mig den gången att jag hade fel fokus. Min magen var ju stenhård och platt!

Sen en annan tanke. Redogör vi förebilder som har stora bloggar eller FB-grupper för allt? Eller kan det vara så att vi presenterar den bild som vi önskar leva efter?

Sen ÄR det stor skillnad på oss som jojobantade med fettskrämd kost. Vi misslyckades ju och stannade kvar i att ”gå ner i vikt” i 20-30 år. Ni som nu har hela kroppar och kan börja med rätt kost har ju en enorm fördel. Ni går ner i vikt. Är klara och kan släppa fokuseringen.

Ni går ner till önskad vikt och sen börjar livet. För vi ska ju inte äta livet, vi ska ju leva det.

Min oro är att trots att ni har den enkla kroppen. Ni gör det ni ska och lyckas så ser jag flera som sen inte släpper matfolkuseringen utan det ska bli mer och mer, tuffare och tuffare. Att bara äta och leva med ett matnonchalant ätbeteende känns som lite ute.

När du är smal, skitsnygg och tryggt kan äta utan att bry dig och utan att tappa dina fördelar. Du har hittat en livsstil som du kan leva med i minst 30 år, varför fortsätta jaga något?

När jag var ung, smal, vältränad så jagade jag något bättre. Sorgligt. Perfekt dög inte, jag ville mer. Maten och kroppen hamnade i fokus. Jag ville få bekräftelse för min kropp och för att jag kunde. Som tur var så fanns inte nätet då.

Så, jag hoppas att alla hittar sin väg till att må sitt bästa. Att du gör vad du ska och vill. Och sen är klar!!

För jag är ganska övertygad om att kroppen inte har en aning om att ett energiunderskott kommer av olika anledningar. Jag är övertygad om att kroppen inte har hormonell programmering i DNA så den kan skilja på om underskottet kommer av svält eller en viktminskningskur. Många som äter LCHF vittnar om detta. För tyvärr har vi nu ett gäng jojoabantare med erfarenhet av att jojo:a med LCHF. Första och andra gången fungerade LCHF kanon, men 3:e och 4:e så var det tvärstopp….

Det finns inte rätt eller fel. Det finns inte ett facit. Känn efter vad vill du?

Det jag erbjuder är att du lär dig äta, du blir smal eller normalviktig och sen bantar du aldrig mer. Matfokuseringen bör försvinna och livet bör ta mer plats. Vill du något annat så finna allt du söker. Men jag erbjuder inte metoder, jag strävar efter livsstil.

Jag tycker inte om metoder, en önskan om att slippa äta, ett fixerat och fokuserat mat och viktbeteende samt där jag inte arbetar långsiktigt. Jag och många andra har provat den andra vägen och vi har kommit fram till att den ledde bara till tårar, förtvivlan och hopplöshet samt ett ständigt misslyckande. De som delar min uppfattning kommer att välja en väg som påminner om det jag erbjuder. De som inte delar min grund kommer att välja något annat.

Har jag fel? Nej. Har de som erbjuder något annat fel? Nej.
Vi behöver inte hålla med varandra. Men att försöka blåsa ut någon annans ljus för att själv lysa klarare kanske inte heller är speciellt konstruktivt i en utvecklande diskussion.

Det är ju du som väljer vad du vill göra med din kropp. Ditt val är ju alltid rätt för dig. Ingen äger sanningen. Vi erbjuder det vi tror är bästa valet. Du som vill lyssna väljer den person som du tror kommer hjälpa dig och din kropp bäst.

Prova och känn efter.
.