Jag var ute och sprang i morse. Det var härligt. Jag hade tur för jag hann innan stormen och blåsten. Idag kände jag mig som Hulken. Äntligen! Det har tagit en månad att komma i form så att jag med lätthet kan springa 5 km. Det är den här känslan en löpare (är jag en sådan?) längtar efter, som jag har längtat efter. Fatta hur dålig form jag var i innan. Det är ju bara en månad kvar till Sylvesterloppet så om en månad till så borde jag vara i form så att jag kan springa 1mil utan att dö.

Det som är intressant är att jag är tjockare än någonsin men känner mig starkare och snabbare än någon gång i livet. Jag har inte ont i benhinnorna och jag som inte kunde springa och fick sluta åka konståkning för att benhinnorna plågade mig förr trots att jag vägde typ 10 kilo mindre. Snacka om att jag hade inflammerad kropp av alla dåliga kolhydrater. Jag vet inte hur mycket som är muskler nu i och för sig men antagligen är det en hel del muskler under fläsket. Eftersom jag alltid har bantat tidigare så har jag brutit ner mina muskler och aldrig låtit mig själv bli större än en viss storlek. Nu när jag har släppt kontrollen och äter det jag vill inom LCHF så är det första gången i mitt liv som jag låter min kropp vara som den vill. Det är skitjobbigt stundtals. Jag tänker varje dag att jag skall börja banta eftersom de tankarna har varit en vana sedan jag var 17år. 15 års vana är svår att bryta men jag vill verkligen inte banta. Jag vill vara nöjd och acceptera mig själv så som jag är. Det gör jag men det svåra med detta är att jag bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig. Jag vill inte att någon skall tänka: -Gud vad hon har gått upp i vikt! Ha! LCHF skall det vara så bra. Om A-M har blivit ”tjock” av det hur bra kan det vara då?

Hur svarar man på det. Jo. Eftersom jag har bantat sedan jag var 17år och inte låtit min kropp vara så som det egentligen är så har jag alltid varit smalare än nu. Jag har alltså plågat min kropp ner i en storlek i 15 års tid där den egentligen inte ville vara. Mer eller mindre. Jag har pendlat mellan 55kg och 65kg och när jag har vägt över 60kg så har jag känt mig tjock och bantat. Vad jag väger nu vet jag inte, men det är nog runt 65-70kg om jag gissar. Jag väger mig inte för det är oväsentligt för mig och jag vill inte hamna tillbaka i bantningsträsket. Om jag hade vägt 100kg innan jag började med LCHF så hade folk tyckt att jag var supersmal nu. Gud vad du har gått ner i vikt. Vad smal AM har blivit. Gått ner över 30kg. Nu är det tvärtom. Jag har börjat med LCHF och gått upp i vikt. Inte för att jag har börjat äta LCHF utan för att jag har slutat plåga min kropp.

Jag lagar all mat från grunden, äter nästan bara ekologiskt, närproducerat och gräsbetat och kroppen får allt den vill ha och behöver. Jag plågar inte mig själv längre och jag mår bättre än någonsin. Att jag då har blivit större är egentligen inget problem för mig. Jag vet hur jag skall göra för att banta ner mig på LCHF men jag vill inte. LCHF är inte en bantningskur. Det kan vara men det är det inte för mig. LCHF är ett sätt för mig att äta det som kroppen är skapt för att äta för att den skall må så bra som möjligt. Om det ger mig ett par extra kilon och en storlek eller två större i kläder samtidigt som jag orkar lika mycket när jag tränar och mår bra så är jag okej med det. Jag vill vara en bra förebild och det är jag inte om jag bantar. När jag bantar så går all tid åt till att tänka på mat och hur man ser ut och vad man väger. Jag vägrar ha det så längre. Jag vill lägga mina tankar på familj, vänner, livet och jobb.

Ta hand om er!

Kram

Godingarna bakar LCHF-pepparkakor. Jag skriver mer om det senare idag.