Färgglada tomater på fönsterbrädan.

Katrin Zytomierska hävdar i sin bok om lågkolhydratskost ”Dags att bli smal” att tjocka människor är äckliga. Då blir jag förbannad på henne. Ingen väljer att bli tjock. Ingen vill vara tjock om man får välja. Katrin lägger ihop människovärde och utseende vilket jag absolut inte står bakom. Man är absolut inte karaktärslös eller dum i huvudet för att man är tjock och absolut inte äcklig. Katrin har själv en historia av jojo-bantning bakom sig och har exakt samma problem i botten som de som hon kallar äckliga. Så vad är det hon kallar sig själv egentligen?

Har man en hjärna som triggas av kolhydrater så är det inte konstigt att man blir överviktig i vårt överflödssamhälle. Det är helt naturligt. Vi är skapta att leta efter färgstark mat för vår överlevnads skull. Jag skulle tvärtom kalla alla som är överviktiga och som kämpar med kolhydratsug för överlevare. Det är vi som inte kan lämna mat som hade överlevt. De som är ointresserade av mat hade haft svårare att överleva på stenåldern. Vi ”överlevare” hade slagits med livet som insats över den lilla mat som fanns och aldrig gått förbi en buske med hallon om vi såg en. Det är det som gör det lite jobbigt när vi ”överlevare” går in i en butik idag och vi fullkomligt blir attackerade av ”bärbuskar”.

Alla vet att för mycket fett på kroppen är ohälsosamt. Det är inte utseendet som jag tänker på för jag bryr mig inte om hur folk ser ut. Det jag oroar mig för är vad som händer med kroppen när man bär omkring på allt för mycket fett. Fettet finns inte bara där på kroppen, det påverkar kroppen i väldigt stor utsträckning. Överflödsfettet påverkar hormoner, blodfetterna och blodsockret. Det gör också att det blir väldigt mycket jobbigare att röra på sig.

När jag var gravid vägde jag 79kg som mest. Det var sjukt tungt. Många med min längd 1,65cm väger 79kg utan att vara gravida och det låter kanske inte så mycket för det har blivit normalt idag. När jag vägde in mig med min dotter så vägde jag 62kg och svimmade nästan eftersom jag på en månad hade gått upp 5kg. Det var från bantning till att äta allt jag ville, alltså innan lågkolhydratkost. Jag förfasades över min viktuppgång inför barnmorskan men hon lugnade mig och sa att jag var en av de som vägde minst på invägningen. (Jag skall skriva mer om mina graviditeter i ett annat inlägg.) Hur orkar kroppen? Är det lika tungt att ha övervikt som när jag var gravid så förstår jag om man inte orkar ge sig ut och träna eller försöka börja banta. Man blir fånge i sin egen kropp. Den känslan leder ofta till en ond cirkel av tröstätning och mer stillasittande. Det är precis lika farligt för kroppen att vara för tjock som att vara för smal. Vi får ofta höra att vara för smal är farligt och det är det också, precis som det är farligt att bära omkring på för mycket fett. När en kvinna blir för smal eller för tjock så försvinner mensen, eller så blir den väldigt oregelbunden. Det är ett väldigt tydligt tecken på att något är fel i kroppen.

Lågkolhydratskost kan bryta den onda cirkeln. Bryta kolhydratsuget som gör att man lägger på sig kilo efter kilo eller måste tänka på ständig bantning efter att ha frossat på helgen eller få en person som kämpar med undervikt att nå en normalvikt och återfå den förlorade mensen.

Jag vet att det är känsligt att skriva om vikt och alla gör precis som de vill med sina kroppar och sina liv. De som vet med sig att de mår bra säger jag grattis till för det är inte de jag skriver till, men jag vet att många inte mår bra och därför vill jag skriva om att det finns hjälp att få om man känner att man vill ha det.