Efter att ha slappat i några veckor så är det dags att börja träna igen. Jag känner att hela kroppen skriker efter att få röra på sig. Min dopaminhalt är lika dött som ett roadkill. Ingen respons, ingen motivation. Det är nästan svårt att ta sig från datorn till kylskåpet när det är dags för lunch och då är det illa. Jag sitter mest still. Skriver och skriver och sitter och sitter. När jag är så här låg på dopamin så känner jag inte igen mig själv. Det är inte jag. Jag är i och för sig lugnare nu än när jag var sockerhög hela tiden. Då var jag uppe i sockertopparna och nere i djupa ångestsvackor, som i och för sig gjorde att jag var tvungen att göra något åt för att inte förgås av självförakt efter en frossarhelg. Nu när jag äter bra så får jag sällan dåligt samvete och det är bra men samtidigt inte speciellt motivationshöjande. Jag är liksom grå, grå, grå. Inget händer men jag mår inte heller dåligt. Ångest är ett fruktbart stadium var det någon som sa och det stämmer. Jag motiverade mig med ångest när jag var hög på socker. Men dit vill jag inte igen.

Därför är träning det som kan kicka igång mina dopaminnivåer och min motivation till att ta tag i saker nu när jag äter lågkolhydratskost. Det värsta är att innan man kommer till den dagen då man har motiverat sig själv till att sätta igång igen går man igenom ett kval. Man vet att man mår bättre när man väl ger sig ut men man förmår sig inte ens att tänka på att byta om. Än mindre att ge sig ut i regnet och springa. Så man känner efter. Känner jag för det idag? Nej. Nästa dag. Känner jag för det idag? Nej. Så håller det på och den låga dopaminhalten gör det inte lättare att få motivation att springa. En ond cirkel.

Jag vet att när jag väl tar mig ut så är jag euforisk efteråt. Så idag skall det ske. Idag skall jag börja träna igen. Jag har laddat ner Spotify och en massa löpvänliga låtar så nu blir det ut och springa. Jag springer mycket lättare när jag har musik i öronen. Lyssnar sällan på musik annars. I bilen och när jag tränar. Annars tycker jag att det mest är skrän. Kan inte koncentrera mig, blir hjärntrött och värst av allt är att jag inte hör vad som händer runtomkring mig när det är musik på. Tänk om någon står bakom mig?! Måste ha kontroll.

Jag har beställt Martina Haags bok Heja, heja och så skall jag anmäla mig till någon milslopp har jag tänkt så att jag inte sviker mig själv den här gången. Jag vill tycka att det är roligt att springa. Jag har misslyckats ett antal gånger men har lyckats springa Göteborgs Varvet en gång. Det kommer jag nog inte springa igen men ett par milslopp om året för motivationens skull kanske? Vi får se. Nu är det bäst att jag sätter igång innan det lilla dopaminet försvinner igen.