Nu när jag har gått ett tag och inte varit sockerberoende så märker jag hur avslappnad jag har blivit kring mat för att jag har avdramatiserat det. Jag äter LCHF och mår jättebra av det samtidigt som jag äter allt som jag blir sugen på. Någon dag åt jag naturgodis och det går hur bra som helst att bara äta en viss mängd och jag fortsätter inte att äta annat kolhydratrikt. Jag tänker inte på det hela tiden och idag när jag var och handlade mat så tänkte jag att jag kanske skulle köpa något gott men nej jag ville inte ha. Tidigare när jag förbjöd mig det och tänkte på det som återfall så kände jag en sorg hela tiden och kände mig annorlunda. Det var sjukt jobbigt och fel mot mig själv.
Jag är inte sockerberoende kan jag nu konstatera och LCHF har hjälpt mig att komma ur mina ätstörningar och mitt skadliga bruk av socker. Jag bryr mig inte heller längre om hur jag ser ut på samma sätt. Äter jag bra så får kroppen se ut därefter. Hälsan framför allt. Jag tror att jag har blivit en mycket bättre människa i och med det också. Jag behöver inte vara bäst eller perfekt och då sätter jag inte heller krav på andra att vara det.
Det är så skönt att äntligen lyssna till min inre röst och sluta vara styrd utifrån så som jag har varit när jag har gripit efter halmstrån för att få en lösning på min kroppsfixering och de ätstörningar som har kommit där av.
Jag tror att fler är som jag. Ni som titulerar er själva som sockerberoende. Fråga er själva om ni verkligen är det? Är det en ätstörning eller en kroppsfixering som ligger bakom eller är ni verkligen helt maktlösa inför sockret? Jag tror absolut att det finns sockerberoende men jag tror att det inte alls är så många som säger att de är det. Gör man Bittens test i hennes bok Sockerbomben så är var och varannan beroende. Läser man hennes bok och är ätstörd så kan det istället bli ett sätt att upprätthålla sina verkliga problem. I vissa forum låter det precis som man är inne på ett forum för anorektiker och vikten är i fokus. Jag vet själv att jag förnekade det och trodde stenhårt på att sockerberoendet var på riktigt. Det var ett sätt att kontrollera min ätstörning och kropp på. Kontroll är ju en typisk ätstörningsmekanism.
Det här har inget med LCHF att göra och jag tror verkligen på lågkolhydratkost som det som är mest hälsosamt att äta. Men jag är väldigt skeptisk till den utseendehets som dieter bidrager till. Jag vet inte om jag vill vara en del av det? Ni minns att jag var skeptisk till min medverkan i Laga LCHF och jag har inte riktigt känt mig bekväm i när jag har lagt ut bilder när jag visar musklerna. Det känns inte rätt för mig. Jag vill inte vara en del av det utseendefixerade samhället eller i alla fall inte bidraga till att folk mår sämre. Jag tror inte alls att man inspireras av människor som går ner i vikt utan jag tror bara att det hetsar och att man får dåligt samvete själv. Det vill jag inte bidraga till.
-Åh vad duktig du är som har gått ner i vikt. -Åh vad snygg du har blivit. Måste allt handla om utseende? Jag spyr på det. All bekräftelse som folk fiskar efter på nätet när de lägger upp snyggbilder. Vad gör de för nytta? Inget. De gör att personen som lägger upp bilden mår bra i en liten stund. Jag vet själv hur det är och jag är så less på det. Det gör att den personen som får beröm känner att den måste fortsätta i samma spår för om man inte får beröm vem är man då? Den kampen att alltid vara snygg och smal och ha rätt kläder på sig måste vara sjukt jobbig. Det gör också att andra som ser de snygga mår dåligt över sig själva och känner att de också måste för att bli lyckade och omtyckta. Kanske ser sig om efter en diet som gör att de också blir smala, snygga och lyckliga. Det som just nu LCHF bidrager till. Självklart är LCHF ett sätt att bli hälsosam på också så som det har varit för mig och många andra men det är fortfarande så mycket fokus på viktnedgång. Det måste finnas annat i livet än den här ursäkta jävla utseendehetsen.
Det är kvinnan i LCHF-kretsar som skall var den där snygga, smala och lyckliga som komponerar recept i sina märkeskläder. Männen är experterna som säger till kvinnorna hur de skall äta så att de inte ser ut som den tjocka kvinnan som SSS ratar i LCHF-magasinet nr 4 2012. Som kvinna är jag inte mitt utseende. Jag får lov att vara ful och fet utan att någon skall komma och säga att jag borde sluta äta godis för att jag borde tänka på figuren som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Vi kvinnor är inga objekt som skall behaga män. Vi är människor och våra kroppar förtjänar att lämnas ifred för all form av bedömning. Detsamma gäller så klart män. Men det är inte de som köar hos Vikt Väktarna år efter år och svälter sig själva till döds för att de inte får plats på en anorexiaklinik.
Så hur jag skall ställa mig till mitt kostföretag framöver kommer jag att återkomma med.
Kommentarer på detta?
Vad intressant att du skrev det här, för det är något jag har funderat på när jag har följt din blogg.
Jag äter inte själv enligt LCHF och jag har ofta blivit lite provocerad över tolvstegs-lingot som många lågkolhydratsbloggare svänger sig med. Lika provocerad blir jag när folk i den andra skyttegraven raljerar över över de påstått sockerberoendes självömkan och uppmärksamhetstörst, för uppenbarligen handlar det ju om människor som mår dåligt och upplever en kontrollförlust. Jag har undrat just varför ordet ”ätstörning” aldrig kommer upp i diskussionen.
”Ätstörning” och ”beroende” implicerar ju helt olika lösningar på problemet, precis som du säger.
Precis. Jag tror att många ätstörda hamnar i sockerberoendefacket och det blir väldigt fel. Då blir man bara sämre.
Intressant inlägg. Tycker själv det är väldigt tråkigt att nästan alla lchf-are nästan bara vill diskutera viktnedgång och inte hälsa. Samtidigt förstår jag ju dem dock. De flesta har varit (är) gravt överviktiga och då (men även annars) är ju hälsa och vikt faktiskt nästan exakt samma sak.
En fråga: Vad menar du med detta: ”som den tjocka kvinnan som SSS ratar i LCHF-magasinet nr 4 2012″. Ännu ett tjuvnyp till Skaldeman, eller är du kanske bara ute efter att provocera och få läsare? Lite onödigt och barnsligt kan tyckas..
Inget tjuvnyp utan bara en diss till en person som inte förstår att han objektifierar kvinnor vilket jag retar mig på enormt mycket och det tänker jag inte vara tyst om. Varför skulle jag? Jag provocerar inte medvetet men andra kanske upplever mina åsikter som provocerande och det är två helt olika saker. Jag tjänar inga pengar på den här bloggen så läsare är inte det jag är ute efter.
Väldigt bra skrivet! Jag har tänkt liknande tankar när jag sett och läst dig. Det har inte helt känts som du. Men alla människor är inte bara en dimension, vi har många. Du har oavsett gjort ett väldigt bra jobb med DIG och ditt inre och du verkar ha god självkänsla, det viktigaste av allt. Tänk vad du lärt dig och underbart att du kan må så bra nu.
KRAM!
Tack vad snäll du är! Det är många som säger just det som du skriver här till mig nu när jag berättar. Kram!
Skönt att du bestämt dig för att inte bli en av ”dem”! Jag har sagt det förut men säger det igen ”läs inte bloggar och tidningar som bara är ute efter att få dig att må dåligt och känna dig misslyckad”. Kan tänkas att det inte är deras avsikt men det är ändå så som det funkar på mig (och många andra). Personligen läser jag mycket sällan LifeZone och nästan aldrig 56kilo då de bara visar upp sig hur fantastiska de är och hur fantastiskt deras liv är. Anna Hallén och Dr Dahlqvist exempelvis uppvisar inget sådant och de är också kvinnor. Din blogg har tidigare haft dragningar åt ”mådåligt”-hållet. Bra att du tänkt om!
Det som alla dessa fourm har gemensamt är att det är kvinnor som skriver för, i första hand andra kvinnor, och berättar om hur en perfekt kvinna ska vara.
Jag är den första att hålla med om att det finns strukturella orättvisor beroende av genus mellan män och kvinnor. Men hur en kvinna ska se ut och vara är inte en av dem. Det är i första hand kvinnor som berättar för andra kvinnor hur de ska vara. Det måste du väl ändå hålla med om?
De flesta gånger jag hör en man kommentera en kvinnas vikt, klädsel etc. hör jag nästan alltid hans mamma, fru, syster, flickvän ”tala ur hans mun”. Sedan kan såklart män ge kommentarer om att en kvinna ser bra ut precis som en kvinna kan kommentera att en man ser bra ut.
Jag håller med dig om det första stycket. Det andra håller jag inte med dig mer än att det är vi kvinnor som gör allt det där. Men varför? Vi gör det absolut inte för varandra utan för att duga i mannens ögon. Har du läst i forum och på nätet hur män skriver om kvinnor? Gör det så kommer du att få en helt annan uppfattning tror jag.
Om jag ser till mig själv ”när jag gör mig till” så är det i första hand för att ”visa andra kvinnor” att jag duger och har ett bra liv. Min man, bror eller son bryr sig inte om jag väger några kilo mer eller mindre, struntar i att måla mig eller går i trasiga myskläder. Vet jag däremot att min svägerska och inte bara min bror är på ingång så fixar jag lite extra, både i hemmet och med mig själv.
Fast såklart är inte alla lika och alla har olika bevekelsegrunder.
Att läsa hatforum på nätet gör jag inte. Lika lite som jag vill läsa om perfekta, lyckade och lyckliga kvinnor, lika lite vill jag läsa nedlåtande texter riktade både till män och kvinnor.
Jag gillar din blogg och att du inte duckar för något. Din blogg kan man hämta styrka ifrån istället för energitjuvstexterna.
Vilket bra inlägg! Det här är precis mina tankar om LCHF. Ibland framstår det som en diet för att tappa vikt snarare än en hälsosam livsstilsförändring (vilket jag antar är grundtanken. Eller jag hoppas det, i alla fall). Skönt att få höra denna reflektionen även ”inifrån”.
Det är min fasta övertygelse att om man har ett avslappnat förhållande till mat så upplever man det precis som du skriver: Mat och ätande är inte en så himla stor grej. Man behöver inte förbud, och kroppen blir inte krampaktigt sugen på det onyttigaste onyttiga konstant. Men jag förstår också att många inte har det förhållandet till mat naturligt och att man då försöker hitta andra vägar.
Det är i alla fall skönt att höra att du har lyckats och jag hoppas att många andra med dig gör detsamma.
Tack själv! Jag behövde LCHF för att komma ur mitt matmissbruk och mina ätstörningar och jag tror att det är ett väldigt hälsosamt sätt att äta på och jag mår väldigt bra när jag äter mat från grunden vilket jag kommer att fortsätta med i grund och botten. Jag är dock inte längre rädd för någon mat.
LCHF är bra för de som har problem med sockerberoende, ätstörningar, fetma, olika hormonella rubbningar, värk osv och det är på det spåret jag kommer att fortsätta på. Jag kommer inte att vara med i LCHF-bantningshetsen något mer.
Oj, vilket träffande inlägg. Jag kände bara att jag måste kommentera men nu fick jag svårt att formulera mig… Som ätstörd tar jag varje chans att tappa ett kilo eller två och när ”alla andra” utesluter socker mm så hänger jag självklart på – men av helt fel anledningar. .Är så trött på hetsen kring kvarg osv på insta, facebook mm…
Ska du sluta med kostrådgivning nu, eller bara ändra inriktning?
Jag har svårt för LCHF just precis för att dieten uppmuntrar ett ätstört beteende. Ett extremt fokus på mat, ”rena” ”sanna” råvaror. Det eviga bakandet påminner om det bakande jag höll på med som sjuk, förutom att jag inte åt upp bakverken själv. Men det var tillåtet att baka åt någon annan, precis som det är tillåtet att baka med stevia.
Är man ätstörd behöver man inte detta fokus på mat. Jag håller med om vissa av LCHFs principer, men föredrar själv att inte låta mat spela någon roll i mitt liv annat än när jag tänker: ”Oj, lunch/frikost/middagsdax vad ska jag äta. Därimellan tänker jag inte på mat öht.
Sockerberoende är man om man tex har kontrollförlust över maten, om intaget av socker/mjöl ökar hela tiden och om ätandet av socker/mjöl går ut över familj, arbete, socialt umgänge, ekonomi, hälsa. Ett beroende går inte att ”äta bort”. Om jag skulle äta naturgodis en dag skulle jag garanterat vara i ett återfall inom en vecka som innebar exponentiellt ökat intag, kontrollförlust och ännu en omgång ”välja ätandet före livet”…
En person som är sockerberoende ska inte fokusera på vikten, det leder ofta till återfall. Sen vad man ”ska” och vad man gör, är ju tyvärr helt olika saker…
Jag tvivlar starkt på att tex Åse (56 kilo) är sockerberoende, och även du, eftersom ni båda tydligen kan äta godis en dag och dagen efter hoppa på lchf igen utan problem. Ni är/var troligen ”bara” missbrukare. Jag önskar så att jag kunde göra så, men det går inte. Det bevisar om inte annat mina hundratals återfall…
Ja det var så jag upptäckte att jag inte var beroende. Jag kände inte alls igen mig i den där kontrollförlusten efter ett par år på LCHF. 56-kilo säger att hon inte är sockerberoende.
Jag förstår att du hade önskat att du inte var beroende. Kram på dig!
Hej Anna-Maria!
Först av allt, grattis till att du har kommit till ro i ditt ätande. Det låter härligt. Och det finns säker andra också som misstagit sig på beroende och missbruk det kan du nog ha rätt i. För mig krävdes det 1,5 års samtalsterapi för att komma insikt om vilka mekanismer som låg bakom att jag satte krokben för mig själv i mitt ätande. Detta trots att jag ätit enligt LCHF och vetskapen om dess förträfflighet. Vad någon sätter för titel på mitt sockertroll är inte så relevant för mig. Kalla det missbruk eller beroende det spelar ingen roll, det är jag som lever med det och det är jag som måste hantera det. Det var med hjälp av min duktiga terapeut som jag lärde mig att identifiera tankarna (sockertrollet) som leder mig in på fel bana och hur jag tar mig ur i tid. Med den kunskapen i ryggen kan jag nu testa mig fram vad jag kan äta och när i trygg förvissning om att jag ser trollet i tid. Jag har också kommit till insikt om att jag är jag, och det som gäller för mig inte nödvändigt gäller för andra. Jag brukar förklara att jag har ett beroende som har utlopp i socker och att jag därför är försiktig med vad jag äter. Det är för mig ett sätt att inte utsättas för välmenande försök till efterrätter, fika mm med ”lågt” sockerinnehåll som jag ”säkert” kan äta. De flesta förstår detta utan problem och de få som inte gör det… det är faktiskt deras problem inte mitt.
Jag har också fått en massa kommentarer om min förändring. I mitt fall har det inte bara handlat om viktminskning eftersom jag också tack vare terapin också hittat hem i mig själv och vågar vara mig själv. Det gör att den jag ser i spegeln är jag. Så var det inte tidigare, då var bilden i spegeln den fasad jag visade utåt eftersom jag inte riktigt visste vem jag var och inte vågade visa det jag visste var jag. Nu vet jag att jag speglar ut en annan bild och får ofta höra att det strålar om mig och att jag har blivit snygg. Det tycker jag är kul och trevligt att höra och visst handlar det om utseendet, men numera ändrar det inte min självbild. Det är min bild av mig själv som har varit grejen hela tiden. Jag har inte ändrat mig själv och mitt utseende för att passa någon annans mall eller uppfattning. Jag har gjort det helt och hållet för min egen skull. De som betyder något för mig har älskat mig under hela tiden så ingen ändring där.
För de flesta som jag pratat med om detta har också självbilden varit ett problem. Många är vi som inte vuxit upp med det perfekta föräldraparet som har kunnat möta våra behov av bekräftelse på ett bra sätt. Min erfarenhet är att detta inte bara gäller kvinnor men det kan ta sig lite olika uttryck för kvinnor och män.
Om vi inte får en vettig bekräftelse när vi växer upp så är det lätt att stirra sig blind på stereotypa förebilder och inbilla sig att om jag bara … så skulle allt vara bra. Kompisarna vet oftast inte bättre utan hakar ofta på och så är rullningen igång.
Om man kunde få en förståelse för att tjocka personer inte själva har valt den vikten (till skillnad från en ”överviktig” bodybuilder) utan att det är en olycklig konsekvens av fel matval. Då kanske man kunde komma tillrätta med stigmatiseringen av tjocka. Kunde också få forskare att faktiskt ta reda på varför vi blir tjocka och inte stirra sig blinda på energibalansen så skulle kanske väldigt få behöva bli tjocka. Väldigt många idag är ofrivilliga tungviktare och därför tror jag att det lätt blir fokus på LCHF som viktminskning. De som ”bara” vill leva sunt med LCHF kommer lätt bort i mediabruset, förhoppningsvis kommer det att ändra sig med tiden.
Min egen erfarenhet är att det inte är lätt att ändra en persons självbild vare sig det är en kvinna eller en man. Jag hoppas att jag inspirerar de jag möter till att våga möta sig själva och ta tag i det de behöver för att må bra om de inte redan gör det förstås
Ja, så tänker jag.
Klokt skrivit. Det är lustigt det här med att följa bloggar, man får knacka på hos en annan människas inre. Men samtidigt är det en hel del bloggar som blir köpta av olika företag och man blir lurad att tro att de här tjejerna har ”klickat” hem produkten (som de brukar skriva)…..Jag känner mig lurad av detta och mår inte inte alltid bra av att läsa dessa bloggar. Det mixtras mycket med kosten och jag blir påverkad utan att vilja det. Jag kanske också ska sluta med mejeripodukter….De ska börja ett hälsosammare liv och joggar i snygga dyra kläder, lustigt alla tjejerna har ”klickat” hem likadana jackor och ska börja med sitt hälsosammare liv samtidigt. Då känner man sig lite unken ett liten stund när man hoppar i sina slitna SOC byxor och sticker till Friskis. Men väl framme känner jag att jag har ett bra liv i mina slitna kläder och billiga boxviner jag behöver egentligen inte all lyx jag har en underbar familj. Ingen tvingar mig läsa heller, men det är lite kittlande kul att kolla in allt det här som man inte riktigt är i närheten av. Det är som när man var liten och såg Dallas. Det som jag avundas dem är att de alltid är nyförälskade, det skulle jag gärna alltid varit. Kram till dig och din fina blogg.
Om jag ska vara alldeles ärlig, jag tror att alla som är eller tror sig vara sockerberoende blir av med detta om de byter till lchf-kost som ju tar bort sötsuget. Sen tycker jag ju i alla fall att man ska låta bli godis och inte prova naturgodis eller något annat sen man känt sig ”sockeroberoende” ett tag…
Säger du att jag inte skall äta vad jag vill? Förklara.
Din kommentar*
Om man lyssnar till Bitten Jonssons föreläsning, tror jag inte LCHF automatiskt tar bort suget för den som har ett äkta eller kemiskt sockerberoende. Jag tycker vi skall visa dem respekt som kämpar med detta. Titta gärna på hennes föreläsning som ligger hos Kostdoktorns video.
Jag har också väldigt länge trott mig vara sockerberoende. LCHF har hjälpt mig stilla det värsta suget men jag är långt ifrån botad. Nu har jag insett att jag är en överätare, att sockret är en del av prolemet men långt ifrån huvudorsaken. Folk påstår att man inte kan överäta på ägg och smör – jo, jag kan! Jag har försökt att kontrollera ätstörningen med att äta regelbundet och många små måltider, men eftersom själva ätandet i sig är en trigger har jag insett att periodisk fasta är bästa sättet för mig att begränsa matintaget. Då gör det inget om jag äter mycket när jag väl äter, jag slipper känna ångest utan tänker att det är helt naturligt efter flera timmars fasta. PF är inte för alla men för mig funkar det super.
Så jag håller med dig, Anna-Maria. Jag har också gjort Bittens test och fick alla ”rätt” för en sockerberoende, men det finns nog många olika grader. Var och en måste pröva sig fram för att hitta sitt sätt att äta så att inte maten blir så ångestladdad.
Din blogg är verkligen en av mina favoriter. Tittar in på bloggar som till exempel 56kilo nu och då, men de ger mig inte så mycket. Livsstilen och känslan de förmedlar är helt enkelt inte min. Känslan av Ellos, slit och släng, medaljongtapeter, yta, nytt, nytt, nytt är inte min smak. För mig är det viktigare med kvalitet, hållbarhet och god design. Visst är jag också intresserad av inredning, utseende och shopping, men jag uppskattar än mer bloggar med djup, innehåll och kvalitet. Likt din. Jag tror också att du har en fin framtid inom kostrådgivning. Ditt ifrågasättande och nytänkande behövs. Sluta inte med det du gör!