Nu var det ett tag sedan som jag skrev om mitt sockerberoende. Jag tycker att det är jobbigt samtidigt som jag vet att det är bra att dela med sig av eländet så att andra kan bli friska. Men nu skall jag berätta för er om hur det var tio år innan jag hittade LCHF. Här kan ni läsa del 1 och del 2.

När jag upptäckte att jag inte längre kunde äta vad jag ville utan att jag gick upp i vikt fick jag panik. Det var någon gång i mitten på gymnasiet. Eftersom jag absolut inte ville bli tjock och eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig att sluta med socker så var det bantning och stenhård kontroll som gällde. Jag tränade väldigt mycket och på elitnivå så jag åt mycket mat men det jag åt var noga utvalt med jättelite fett, bara protein och fullkornsprodukter och mycket grönsaker.  Det resulterade i att jag var hungrig och sugen nästan hela tiden och eftersom jag tränade så mycket så behövde jag mycket energi som jag inte riktigt fick. Så på helgerna frossade jag som en besatt i allt vad socker hette. Godis, bullar, chips, glass, läsk, bröd osv. Läsken var i och för sig alltid light och den drack jag även på vardagarna vilket är typiskt för en sockerberoende att hålla fast i halmstrån till nästa gång man får droga. Jag blev i den här vevan vegetarian också och åt bara kyckling och fisk. Jag tyckte inte det var fräscht med rött kött och började äcklas av det. Jag ville äta som fitnessmodellerna (ris, kyckling, grönsaker och fettsnålt) men det höll aldrig eftersom jag var fast i ett sockerberoende. Jag tänkte på mat och träning och på min kropp hela tiden. Jag hade stenkoll på om jag hade gått upp i vikt och såg minsta millimeterförändring på kroppen. När jag var mätt kände jag mig tjock och när jag var hungrig så kände jag mig smal. Jag utvecklade under den här perioden i mitt liv inte bara ett värre sockerberoende utan även en ätstörning sprungen ur en kroppsfixering som kom från att jag hade världens sämsta självkänsla. Jag kunde inte känna mig bra om jag inte såg ut på ett speciellt sätt. Mitt värde satte jag i hur jag såg ut och om jag hade gått upp i vikt så skulle jag inte längre vara värd något. Folk fick gärna tycka att jag var korkad men om de klagade på hur jag såg ut så bröt jag ihop. Om jag var ful och fet hade det inte varit någon idé att leva längre. Så jag kämpade och kämpade och tränade och tränade för att hålla uppe min fasad. Mitt liv kretsade mer och mer kring mat och träning och i vissa perioder hetsåt jag varje dag för att jag inte orkade. Jag var periodare kan man säga. Jag gick under jorden när jag drogade. Orkade inte umgås med kompisar och tackade nej till allt om jag inte var med mina andra drogkompisar som också frossade. Jag hade mina medberoende som var på samma plan och där kunde man vara ”sig själv”.

Eftersom jag var ung och vältränad så pendlade jag inte mer än ca 5 kg i vikt under de här perioderna och ingen annan såg på mig hur dåligt jag mådde. Jag var väldigt egoistisk för jag orkade inte bry mig om någon annan än mig själv. All kraft gick åt till att upprätthålla fasaden och hålla beroendet i styr. Eftersom jag hade kompisar som också drogade på socker så kändes det i perioder som att det var helt normalt. Då upplevde jag en känsla av att jag hade läget under kontroll, men så var det ju inte.

När jag träffade min nuvarande sambo när jag var 21 år (2001) hittade jag en person som levt med beroendepersoner i hela sitt liv. Så klart. Han var van vid att andra drogade alkohol och knark och eftersom mitt beroende var socker så var det inte något som han brydde sig om. Socker och mat var ingen drog. Han hade upplevt mycket destruktiva saker och då är socker inte någonting i jämförelse. Jag var ju smal, jobbade, pluggade och tränade som många andra tjejer i min ålder och man såg som sagt inte på mig att jag var sjuk. Jag var den ordentliga som hade koll på läget, trodde folk. Dessutom drack jag väldigt sällan alkohol och har aldrig testat knark.

Det sägs att ett beroende har man om man gömmer och smyger och det gjorde jag. Jag drogade i bilen hem från skolan, när min sambo var på jobbet och när jag själv var på jobbet och så åt vi godis och glass mm på helgerna tillsammans då det var ”okej”. Jag vet att han påpekade att det var onödigt att köpa lösgodis när vi hyrde film på vardagarna ibland men det var ju därför jag ville hyra film. Annars kunde man lika gärna strunta i det. Tänk så mycket jag har gjort i livet som jag trott har tyckt varit roligt och så har det bara varit det för att jag fick ett legitimt skäl till att droga. Gå på bio = äta godis, hyra film = äta godis, titta på tv på helgen = äta godis, festa och dricka alkohol = äta chips och godis, pizza dagen efter och ännu mer godis och glass, fika med kompisar = äta paj, kokosbollar och bullar, klarat tentan= fira med godis, något tråkigt hände = trösta sig med godis, träna = för att få äta överhuvudtaget. Allt kretsade kring socker och allt utan socker eller som inte ledde till socker var meningslöst och tråkigt. Utan socker var inte livet värt att leva. Hade någon sagt till mig att jag ett par år senare aldrig mer skulle äta socker så hade skrattat ihjäl mig. Jag provocerades också enormt av folk som sa sig sluta med godis. Vilka idioter tyckte jag. Varför det? Är de inte kloka? Det enda roliga i livet skall de sluta med. Herregud vilka torra fnösken till människor! Nu är jag själv ett fnöske.

Eftersom jag levde så kontrollerat var jag sällan spontan och det gjorde att mitt beroende förstörde mitt sociala liv. Jag jobbade, tränade, pluggade och drogade. Jag följde sällan med på fester utan valde istället att vara hemma med min sambo på helgerna för att äta och träna. På fredagar och lördagar var jag lycklig för då var jag hög på socker hela dagarna men de andra dagarna kunde lika gärna kvitta. Om jag inte bestämde mig för att jag var smal nog att få balla ur lite. Jag var väldigt arg ofta och tyckte att alla omkring mig var idioter. Jag är så ledsen för det här idag och undrar vad som hade hänt om jag hade tackat ja till fler fester och utångar och till att lära känna fler människor. Jag stängde in mig i min lilla glasbubbla och levde inte fullt ut. Jag trodde att jag skulle tappa kontrollen då och alla skulle se mitt riktiga jag. Se hur värdelös och eländig jag egentligen var. Min självkänsla var så låg att jag inte tillät folk att hjälpa mig och därför höll jag mig på avstånd. Ingen fick avslöja mig! Förutom med de människor som jag delade beroendet med. Där kunde man känna samhörighet i eländet men min fasad var ändå alltid på. Ingen fick komma ända in. När jag tänker tillbaka på de åren jag pluggade till gymnasielärare så vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag gjorde. Jag pluggade, jobbade och tränade men jag hade sällan roligt. Jag tillät mig inte att ha roligt. Allt skulle kontrolleras på grund av drogandet och kroppskontollen. Jag vet att jag i mina mörkaste stunder tänkte att jag var helt värdelös som höll på att kontrollera mig själv in i minsta detalj men ändå inte lyckades att uppnå de kroppsmål jag satte för mig själv. Jag var så värdelös och misslyckad. Lika bra att äta då.

När min lärarutbildning var klar så började jag och min sambo planera att vi skulle bygga hus och jag blev gravid i samma veva som husbygget drog igång. När jag blev gravid med mitt första barn så kunde jag äta lite mer normalt och äntligen släppa på kroppskontrollen lite. Jag mådde väldigt bra under graviditeten om man jämför med hur jag hade mått innan. Men det visade sig bara vara under graviditeten och sedan var jag tillbaka i samma om inte ett värre ätbeteende efteråt. I nästa del berättar jag om mina graviditeter och hur det kom sig att jag till slut bröt min onda cirkel.