Det rasar just nu en debatt i lågkolhydratskretsar. På Anna Halléns facebook pågår en het diskussion om hur man skall förhålla sig till maten. Det debatteras inte längre vad man skall äta för det verkar alla vara överens om. Nu är det förhållningssättet till kosten som diskuteras.

Anna Hallén skrev ett inlägg igår på sin blogg som hon kallade PANG. Hon anser att LCHF är på väg att bli något annat än vad hon vill att det skall vara. Lågkolhydratskostens fina grundtanke som jag också står bakom är baserad på att man inte skall behöva tänka på vad man äter, inte på hur mycket man äter, inte på när man äter och att man skall äta så naturligt som möjligt. Lyssna på kroppen och slappna av i sin matsituation. Då får man en trygg kropp, en frisk kropp och en naturlig viktreglering. Anna menar dock att det är våra beroendehjärnor som gör att vi hela tiden letar efter en ny kick. Vi nöjer oss inte utan letar hela tiden efter nya kickar. Anna tycker att vi borde leta efter de här kickarna på andra ställen än på kroppen eller genom det vi äter. Jag håller med fullständigt. Men för de flesta krävs förmodligen inte bara en koständring utan många timmars terapi för att bearbeta sin ryggsäck.

Men om vi bortser från det och hamnar ner i kosten igen så har en del har upplevt att det inte fungerar med lågkolhydratkost. De går inte ner i vikt så som de vill. Om det handlar om att de inte lyssnar på sin kropp, äter fel, inte vet hur de skall äta, inte har gått till en kstrådgivare, inte lyssnar på sin kostrådgivare eller att kostrådgivarens råd inte fungerar har jag ingen aning om? Förmodligen alltihop i en salig blandning. Faktum är att vissa inte är nöjda även om de äter lågkolhydratskost. Många blir dock väldigt nöjda, det måste tilläggas.

Jag kan förstå om man får panik om man inte går ner till en normalvikt när man går över till lågkolhydratskost och gör alla ”rätt”. Man vill inte sitta med för mycket överflödskilon för det är inte hälsosamt. Då förstår jag om man tar till metoder som liknar de ”traditionella bantningsmetoderna” även inom lågkolhydratskosten som svält, räkna kolhydrater, ständigt tänka på vad vågen visar och den besatthet kring mat som det ger. Jag förstår också de som har som intresse att äta så rätt som de kan. De som vill se ut på ett speciellt sätt, som tycker att utseendet är det viktigaste. Låt alla göra som de vill.

Jag skulle aldrig rekommendera mina kunder att göra något ohälsosamt dock. Lågkolhydratskost för mig är att äta bra mat, ekologiskt, närproducerat, nyttiga fetter, totalförbjuda skitprodukter som carbblocker och äta sötningsmedel någon enstaka gång.

Då kommer vi till det som diskussionen till viss del handlar om. Om man håller sig till bra mat och känner att man inte riktigt når sina tränings- eller utseendemål så kan det vara befogat att använda en ketosmätare. Bloggaren Monique Forslund kör ketosmätning just nu och hon går ner i vikt efter att ha stått still i flera år enligt hennes utsago. Ketosmätning går till så att man mäter ketonerna i blodet med hjälp av en vanlig blodsockermätare.

Det är den här ketosmätaren som det gapas om bland annat. Självklart är den inte naturlig men som kostrådgivare står jag i givakt och är öppen för mina kunders önskemål. Äter de naturligt och bra mat och mår bra i övrigt så tror jag att den kan vara bra för vissa som inte förstår varför de inte går ner i vikt. De kan då förstå vad det är som gör att deras fettförbränning stannar av. Är det vinet på kvällarna? Eller är det nötterna? Äter jag för mycket bär? Ketosmätningen kan hjälpa till att få människor att nå sina mål. Om man inte blir lyckligare av det så skall man ta åt sig Anna Halléns råd att leta efter kickar på andra håll än sin vikt och sitt utseende. Alla måste få göra sina egna val.

I den bästa av världar önskar jag att det hade varit som Anna Hallén skriver. Att alla blir trygga i sina kroppar och slutar jaga efter det där som vi jagar efter i vikt och mat.