Idag har jag skrivit ett väldigt personligt inlägg på Kostrådgivarna.se. Jag tycker att det är viktigt att prata om hur man kan känna och må så att de som känner samma sak inte känner sig ensamma och att de som inte känner så förstår att det är mycket kring mat som kan vara svårt och jobbigt. Om ingen pratar om det så är det färre som blir hjälpta eftersom man går och håller inne det och tror att man är den enda som känner så. Jag tycker att det är läskigt att vara så här personlig men jag gör det för en god sak.
Här är inlägget: Smal behöver inte betyda frisk och sund
Hej Ann-Maria,
Grattis till en fin artikel! Jag blir alltid lika glad när någon vågar vara naken i sanningen och berätta den egna historien. För sådant krävs det mod! Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag var matmissbrukare i 22 år, det är faktiskt även 22 år sedan jag kunde börja äta utan ångest igen. Jag började med LCHF för 1 år och 3 månader sedan. Väldigt mycket har blivit bättre i kroppen under den tiden. Mitt största problem är att jag har varit vegetarian i 4 decennier. Kroppen lider brist på en mängd näringsämnen och den har säkert tagit mycket skada av de 40 åren. Det är väl därför det tar sådan tid för mig att bli helt frisk. Precis som du har jag gått upp i vikt i mitt fall 5 kg. Inte helt lätt med det långa matmissbruket i bagaget, men helt nödvändigt. Känslorna som ligger i vägen bearbetar jag dagligen och det går framåt även där. Vad framtiden ska utvisa vet vi ju inget om. Vad vi väger nästa år eller om 10 år vet vi inte heller. Otrygga kroppar kanske behöver lång tid med extra kilon på sig innan de klarar att släppa, vad vet jag? Det trådsmala idealet är helt sjukt och bygger på en vidrig kvinnosyn. Visst är det sköööönt att ha klivit ur det träsket???!!!
Kram Cecilia