Hade det varit för två år sedan så hade jag jublat. Kanelbullens dag! En ursäkt för att knö i sig en massa bullar. Men inte längre. Vete- och margarinindustrin kan försöka fiska pengar av någon annan än mig.
Jag har ett slags metasug efter socker och bullar nu för tiden. Jag blir sugen ibland, som idag när det är kanelbullens dag och jag ser bullar på en bild och känner doften i en affär, men när jag tänker på hur illa det gör för min kropp så vill jag inte ha det. Suget dröjer sig kvar en liten stund, men jag vill verkligen inte ha skiten. För ett år sedan sedan skulle jag lätt ha klämt i mig en påse med kanelgifflar och druckit cola light till dem, i en sårbar stund, men inte nu. Jag hade tänkt. Bara idag och blivit uppeldad över att jag gav mig själv tillåtelse. Lite busigt och rebelliskt. Idag skiter jag i allt!
Nu blir jag nästan förbannad för att jag inte vill ha sockret och de snabba kolhydraterna längre. Jag har kommit så långt att jag har sörjt klart allt jag har tröstätit och kommit till insikt om att jag inte kan äta det. Nu blir jag istället sur för att jag inte vill äta det. Att jag inte längre får den där kicken av att skita i allt en dag och vara rebell. Jag har fortfarande ett sug eller en slags rastlöshet och ångest att döva som poppar upp ibland men jag vill inte längre ha det som jag vet dövar bäst. Eller som dövade bäst. Jag håller alltså på att ”mota Olle i grind” på ett mycket bra sätt. Jag har av kunskap byggt upp ett starkt försvar, så starkt att jag skulle ha väldigt svårt att trilla dit igen. Det känns väldigt bra. Dessutom skulle jag vara tvungen att åka till Danmark eller något för att köpa sockret eller vad det nu är som jag inte förespråkar för att inte riskera att någon som läser mina bloggar eller vet att jag är kostrådgivare ser mig. 
Då skulle jag förlora min trovärdighet med en gång och det vill jag absolut inte.
Har ni provat att baka Mariannes kanelbullar föresten? Jag har gjort det. Det var när jag var inne i min ”hitta ersättningar för det du sörjer fas” och jag kan säga att jag åt bulle efter bulle och bara väntade på att de skulle smaka riktig kanelbulle. Det gjorde de aldrig. Så är ni ute efter kanelbullesmak så prova inte för ni blir besvikna. Jag tror faktiskt inte att det går att göra kanelbullar på LCHF och det gör ingenting. Marianne skall ha cred för att hon har gjort så gott det går. Närmare kanelbullar är svårare att komma tror jag. Ingen kritik mot henne alltså.
Ha en fin dag med eller utan kanelbullar!
Vad läskigt att läsa om ditt sockerberoende, men också kul att höra din väg ur det. Själv har jag kommit på att jag främst är beroende av vete. Jag kan i likhet med dig, som kunde trycka i dig en hel påse bullar, vräka i mig hur mycket ex pasta och bröd som helst. Det finns liksom inget stopp inom mig när det kommer till dessa produkter och jag känner helt klart abstinens, i form av bl a en stark ångestfylld längtan, när jag försöker att avstå från vete.
Fortsättningsvis, i dessa kanelbullens-dag-tider har flera av mina FB-vänner lagt upp bilder med dessa sockerbomber och en latte därtill och många ”gilla”blir det. Som jag tidigare nämnt är en av mina bästa arbetskamrater tyvärr sockerberoende och med tanke på att båda hennes barn har diagnoser som ADHD och Aspergers är det lite synd att så många ”hyllar” denna tjej när hon mer eller mindre dagligen lägger upp bilder på nybakat och får kommentarer såsom ”vilken mamma du är” e t c. Och det kan ingen ta ifrån henne, det att hon är en underbar person och mamma. Förutom när det kommer till det vita giftet då, där är hon och förstås även hennes karl helt lost och inte vågar då jag säga något om det här heller. Känsligt ämne liksom. Nåja det är förstås alltid lätt att påpeka andras brister. Skäms poäng till mig, men det är svårt att låta bli att reagera. För ibland känns det som rena rama barnmisshandeln i kostväg, om du förstår mig rätt.
Det är många som är beroende men som inte ser det som ett problem. De mår kanske inte dåligt av det eller så är det så att de inte kopplar ihop deras hälsoproblem och maten de äter? ”Alla måste ju få äta bullar och bröd liksom.” En bullmamma är något jag romantiserade förr och ville vara men idag är jag stolt över att vara en matmamma, dvs att jag lagar mat från grunden till mina barn. Hoppas att det får samma status.
När jag var i en butik för ett tag sedan så frågade expediten mig om mina barn fick äta godis. Jag svarade nej och kände direkt att jag mådde väldigt dåligt av mitt svar för att jag såg att expediten blev besviken. Hon ville glädja mina barn och fick avslag. Det är inte alltid lätt att vara övertygad om något som andra ser som självklarheter. Tacksamt att hon frågade. Jag intalar mig själv att mina val är bra för mina barn och att jag skyddar dem så långt det är möjligt från att hamna i samma helvete som jag själv har varit i. Har någon av föräldrarna problem så är det lättare för barnen att åka dit tror jag så då får man vara extra vaksam.
Jag provade att baka Marianns kanelbullar idag och jag tyckte att de var helt OK. Konsistensen var förstås inte som ”vanliga”, men smaken var det då alls inget fel på. Jag hyvlade smör istället för att bre det över, vilket var svårt, men f.ö. följde jag M:s recept och det var väl värt tiden.
Inte blev jag besviken…
Kul att du gillade dem. Smaken är som baken.