Jag vet att det är många därute som lider av matberoende. Många är väldigt medvetna och andra mår dåligt men förstår inte att det har med kosten att göra. Kosten är nummer ett för hälsan. Börjar vi att nysta där så vinner vi en massa hälsofördelar. Kan man vara beroende av mat. Ja, det kan man. Hur kan jag säga det? Jo, för att jag har varit där själv och vet hur det känns att bli frisk. Jag kommer att dela upp min egen berättelse i flera delar och här kommer den första.

Låt mig ta det från början.

Jag var en energisk liten flicka. Väldigt nyfiken och morgonpigg till mina föräldrars stora förtret. Envis som synden. Jag var glad och ville hela tiden att det skulle hända saker runt omkring mig. Mat var inte något som intresserade mig värst mycket. Godis och glass däremot tackade jag inte nej till. Hemma hos mig fick man äta allt man ville jämt. Det var inga restriktioner. Jag åt alltid maten även om jag var mätt från glass eller kakor. Jag har aldrig varit tjock utan gjort av med energin för att jag alltid har rört mig så mycket och inte har kunnat sitta still. Min farmor och farfar hade kiosk när jag var nyfödd som de sålde samma år men efter det fick de alltid gratis glass på Triumfglass, den glassen som var andra sortering. Farfar åkte varje vecka till Triumfglass och hämtade och vi fick alltid med oss en massa glass hem när vi var där och hälsade på. Så vår frys var full av Blåbärsputte, strutar av olika slag, 88:an, Nogger och andra glassar som Triumfglass sålde. Jag åt alltså glass varje dag. Ibland flera stycken. Mina kompisar tyckte såklart att det var lyx och älskade att komma hem till mig. Mina föräldrar tyckte att det var lyx att jag hade så mycket kompisar som gillade att vara med mig. Är ens barn omtyckt så blir man glad som förälder. Även om det här kanske var för fel anledning ibland. Helgerna var taffelbord av godsaker. Lösgodis, chips, sockerdricka, ostbågar osv. Det var så jag trodde att det skulle vara. Kom jag hem till kompisar och sov över var de mer sansade och kanske hade deras mamma bakat en äpplepaj som vi åt som fredagsmys.

Jag vill inte tänka på hur mycket skit jag har ätit genom åren. Hur mycket onyttigheter jag har fått i mig under mina första levnadsår och vilket insulinpåslag jag måste ha haft jämt och ständigt. Det är ett under att jag kunde hålla mig så pass frisk och smal som jag ändå gjorde. Fast när jag tänker efter så var jag och min bror sjuka ganska ofta. Vi åt flera penicillinkurer varje år och det var mer än våra kompisar gjorde. Om jag räknar upp det jag har råkat ut för som barn så är det förmodligen mycket av det som är kostrelaterat.

Jag hade ”barnepilepsi”, jag fick upprepade urinvägsinfektioner, upprepade bihålsinflammationer och tillslut fick jag operera bort en cysta i näsgången, jag var sängvätare, blev närsynt när jag var 12 år.

Det här berodde på den kosten jag åt tror jag. Allt förutom sängväteriet kanske? För mycket gluten, socker, margarin och transfetter. För lite bra fetter. Vi åt bra mat också men all den där skiten som jag fick i mig samtidigt var förmodligen orsaken till att min kropp var inflammerad och blev sjuk lättare.

Tänk om man hade kunnat vrida tillbaka klockan och ändra på vad jag åt. Hur hade mitt liv sett ut då?

Jag beskyller ingen för detta för det var så det var då. Folk rökte i bilar och vi barn satt inte i riktiga bilbarnstolar och så vidare. Men nu när man vet bättre så är det lätt att se samband på det jag råkade ut för i sjukdomsväg och det jag åt. För min ”barnepilepsi” som inträffade både dag- och nattetid fick jag någon medicin som inte hjälpte så den togs bort ganska snabbt. Barnläkarna hittade inget fel på mig och jag vet att jag tänkte att varför skall just jag flänga in och ut på sjukhus. Varför var det fel på just mig? Den där känslan har hängt i sedan dess. Hade läkare läst om kost på sin utbildning så kanske jag hade varit kvitt min ”barnepilepsi” som de kallade det för. Hur kunde de ge mig en diagnos när de inte visste vad det var? Jag gjorde datortomografier och EKG men det var inget fel på mig eller min hjärna. Ändå hade jag ”barnepilepsi” enligt läkarna.

Jag tror nu, eller är ganska övertygad om, att det var socker och gluten som orsakade det. Hur mycket påfrestningar klarar en liten barnhjärna av egentligen. Högt insulintryck och en massa exorfiner. Inte konstigt att det slår slint. Jag drömde konstiga saker, hörde röster och fick overklighetskänslor. Det var hemskt. Jag var livrädd! Jag kunde även få detta i vuxen ålder. Så mycket för ”barnepilepsi”. Men det var mycket mer sällan. Kanske bara någon gång per år. Men nu på lågkolhydratskost så är det puts väck. Tack och lov.

Lågkolhydratskost har visat sig fungera på barn med epilepsi och andra hjärnsjukdomar. Barn med ADHD och autism mår bättre och de med koncentrationssvårigheter blir mer fokuserade. Jag tror stenhårt på att man måste börja med maten. Lägg inte på mediciner på en kropp som inte äter rätt. Börja med kosten. Tänk om någon hade kommit på det när jag var liten. Var tacksam jag hade varit för det idag.